GOLDENBROTHERS

Jag tror att det varit rätt det jag gjort.
Vi har använt koppel/lina i stor utsträckning.
Med den som säkerhet, har jag tränat inkallning, kunna bryta honom i för honom intressanta aktiviteter.
Jag har definitivt dragit ned på mängdträningen av "gör som du vill när du springer i skogen".
Vi har tränat lydnadsmoment!
Jag har medvetet lag ned energi på vår "relation" utomhus. På allsköns sätt.
Jag har lagt ned oerhört mycken tankemöda på att studera Mixo, vad han säger, och hur han säger det. LÄST, pratat, men mycket tänkt själv.

Hur som helst, tycker jag att vi vid examen idag hade det bra.(min egen examen alltså)

Min hund apporterar, till mig, utan tjafs!
Jag använder inget koppel, varken vid transporter eller vid stadgan (fast den har ju varit där länge).
Vid ett tillfälle idag, så lade jag upp övningen för svårt. En dubbelmarkering, med för liten vinkel mellan apporterna, i förhållande till avståndet till mig.
Det som höll på att gå snett var följande:
Han går till den sist kastade, plockar, vänder upp mot mig, men på väg in erinrar han sig dummie nummer två, och tar sikte på den oxå (byte eller båda med in). Då hojtar jag till, HEEJ!
Direkt svarar han med en i gammal god stil lekinvit, lägger sig ner och tjafsar, med dummien.
Detta är första gången på mycket länge, han gör så!
Nu kommer det bästa (tycker jag!)
MEN numera är jag mera cool!
Jag ropar på honom, och klappar i händerna.
Han bryter tramsandet och kommer glatt in! Jippi!!! Det är detta som jag inte fått till tidigare, att kunna få honom att sluta.

Väl inne klappar jag lugnt om honom, sätter ned honom.
Jag hämtar dummie nummer två (eftersom jag tror att den fallit ur minnet för Mixo, under denna sekvens)
Jag kortar avståndet, men gör i övrigt om övningen igen.
Då går det jättebra!

Sedan lade jag mig ned i lingonriset (JA, i Jämtland, Håsjö, den 23 december!! LINGON , icke snö)
och bara njöt.
Min hund strosar runt någon minut, sedan kommer han och lägger sig hos mig, vi har det bara skönt!
Men vad händer då?
Han gör sitt absolut bästa för att få igång mig, efter fem -tio minuter. Han kör Mr Sp G, runt runt mig. Och jag ligger. Han vill leka! Jag ligger. Han kutar nära och kroppsfintar, gång på gång. Jag ligger.
Till slut så lägger sig Mixo också. Jag klappar om honom, och sedan reser jag mig efter en stund och går. Med min Magiker bakom mig. En plats han ofta väljer i skogen.
Jag tror att han tycker det är enklare att koppla av där bak. Ingen position att hålla reda på, och jag kan se var matte går, lugnt och skönt.
Jag kopplade något hundratal meter i skogen. Mest bara för att träna på att gå kopplad i skogen oxå, utan att det skall betyda massor av förväntningar.

Ja vi är på rätt väg!

GOD JUL!

Jag har hållit på lite grand här hemma sista två veckorna. Med små dummies, med handtaget framme.
Idag har vi vrait i skogen. Efter ca en halvtimmes rastande och springande började jag enkelmarkeringsträningen.
Det har gått riktigt bra.
Kopplet var hela tiden i fickan. Jag tog inte ens fram det (eller nån annan säkerhetsåtgärd) p å hela de två timmar vi var i skogen.
Den skillnad jag FRÄMST kan se i apporteringen är att han jobbar intensivare för att finna.
Jag ser dessa frysningar även under ringningen av apporten. Undras just om han sorterar intrycken när han gör så. Jag får den känslan. Skillnaden, nu, är att han tar upp arbetet igen efter frysningen.
Vid enkel markeringar på kort avstånd så går han i regel för långt ut först och jobbar sig inåt. Är avståndet längre så är han mera precis.
Detta är inte så konstigt, han är ju sedan i somras mera tränad i långa avstånd, eftersom det fungerade bättre.
Jo efter  finnandet så har han ingen annan tanke än att komma in direkt. Inte ens en enda gång. Vi gjorde totalt ett 30-tal lyckade apporteringar under dessa timmar. Men bara en eller två åt gången, och med variation av olika slag hela tiden. Målet med träningen var främst att få statistiken på min sida. Befästa inlevereringarna. Få så många lyckade beteenden som det bara går! Vid ett eller annat tillfälle fick jag användining för såväl dirigeringstecknen samt stopp och närsökssignal. De sitter där, han VET exakt vad det betyder när jag skickar honom rakt fram, vad stopp, ut och närsökssignalen betyder.
Med inlevereringar menar jag från finnandet att gripa direkt och vända om in i samband med det, att ha bibehållen fart ända in utan att det ska slå över i lekinvitationer eller annat överslag. Själva avlämnandet är inget vi behöver lägga någon energi på-det finns där, som ett naturligt beteende.
Sedan ska det ju funka även under press eller störning - och dit är det nog en bit till.
Fast jag känner ganska ofta att jag litar allt mera på min hund, jag är int hela tiden på min vakt mot att han kan flippa ur när som helst...
PÅ ett sätt är det ju bra att det är snöfritt.

Han har ljuvliga avlämningar. Bjuder upp apporten med vänliga ögon och viftande svans.

Under kursens gång har det tydligen alltid varit MINST en tik som löpt. Idag var det 2, en i höglöp!!
Kan det vara svårt att fokusera?
Vi gick en tipspromenad och fick spela "BINGo" med hundarna
Riktigt roligt. Men nog var det svårt för den lilla Mixo.
Jag läste på ett anslag i klubbstugan för Mixo "Här står det att du är i en mentalt stabil period nu"...

Marie och hennes nya lilla valp "Viltvårdarens Jod", var och hälasde på. Vi följde med dem hem och gick i skogen en timma med Amber och Vira.

Skönt!

Jag har börja träna sitt (VA????). Jo ialla möjliga situationer. Jag fick en tanke när jag såg på veckans Gokväll - hundstund, med Bodfältskan.
Min tanke är att han faktiskt vid "skarpa lägen" oftast "fryser", innan han tar sig för med något.
Jag har ju noterat att jag även när det var som jobbigast (ja- VAR!), så kunde jag hellre få stopp på distans än att få honom att släppa fokus på det intressanta (olämpliga, tycker matte). Att ha ett sitt, som komplement till min skvallerträning och inkallning.
Sitt stanna, är han ju bra på! Och har alltid varit, där vet han inget annat. Ett sådant sitt, när faran finns bilvägen/tåget etc närmar sig, kan ju vara något...Huvudsaken då är ju att det blir stopp! Inget annat. Jag kan ju gå dit sedan. Alternativt, han har ju aldrig felat på en inkallning ifrån sittande...Så då kan jag ta det sedan...om jag vill. Helt enkelt lite tankar om säkerhet och strikt ansvar.

Ställande. Jag har tränat ytterligare, på att det skall komma på sekunden när jag säger det (Anna-Lena tycker att jag är lite utav en perfektionist, av nån anledning). Ja vår altan är 20 cm från marken. Jag går rakt fram, även över nivåskillnaden. När jag skymtar Mixos tassar mot kantan i ögonvrån, kommenderar jag STÅ, och vips! Tack vare lite gratishjälp från kanten, så försvinner det sista halvsteget också.

Kontakt. Hur det nu än är... så kollar MIxo upp mot mitt ansikte typ var 10-15 steg när vi är ute och går i koppel nuförtiden. Kopplet är slakt och han har inget kommando, men gör så ändå. BRAVO!! Han håller då ofta blicken några steg, han får alltid beröm för detta.
Jo - och kopplet. Jag trodde ju att kopplegången skulle rätta till sig tack vare den mörka årstiden.När jag alltmera är hänvisad till att vandra på byvägen. Så blev det oxå. Han har inga högt uppskruvade förväntningar, och går heller inte med återhållen galopp.
PÅ det hela taget rätt så nöjd.
Imorgon är det avslutning på Tävlingslydnadskursen.
Tove är piggare!

På onsdagens utflykt i skogen så plockade jag lite mossa till adventsljusstaken. Mixo skötte sig exemplariskt!
Igår torsdag - Dottern sjuk igen, halsflus :(. Hon och Mixo tillbringade dagen hos mormor.

Ikväll hade vi domarbesök. Vi skulle ha valt ut tre moment förutom platsliggning/tandvisning.
Det hade jag förträngt!!
Jag var ju helt inställd på musmattan jag :s

Nåväl jag valde inkallning, ställande och hopp.

Men, lilla vän....
Mixo var inte med på noterna alls i afton.
Det började redan innan jag visste att vi skulle "tävla". Han var som lite låg och tryckt, jag kände inte igen honom alls.
Det kan bero på många saker; vi har identifierat löptiken. Hon går i VÅR kurs. Jag tycker det är bra att träna på det, men visst blir det en störning.
Det kan också bero på att situationen var ny och annorlunda på många sätt. Sådant brukar ju Mixo lösa genom att springa .....typ Mr SpG. Men det går ju inte nu....

Det vi fick med oss på vägen är att Mixo omedelbart reagerar rätt på mitt kommando i varje moment. Vilket är bra!!
Annars gick det ju inte alls lika bra som när vi tränar, men så är det ju alltid.
Domaren funderade över att han kan vara jättestörd av linan. Så kan det nog vara, men jag tycker att han brukar vara rätt så obekymrad om den, vanligtvis.
Hur sugen var jag på att inte använda den????? Massor!!!!! Men jag ska hålla mig till planen och inte lockas utav frestelser att gena.

Det jag ändå känner är att Mixo haft två tillfällen när det inte varit så himla kul på planen i rad. Får inte hända igen. Vi har kurs på lördag, avslutning, då ska jag ta hand om just detta.

Man kan ju inte vara på topp jämt! Inte ens om man bor i Jämtland!

Det känns inte så bra att se detta uttryck i ögonen på honom. Fast... nu tröstar jag mig med att så såg han ju ut i början av "håll fast" träningen förut, men det rätade ju till sig.

Hur jag ska göra med hoppet!

Uthopp - utmärkt
Inhopp inkl ingång utmärkt

Uthopp - målburk m godis och sedan sitt, jodå det har funkat, men det blir som lite segt. Känns inte riktigt bra.

Idag tog jag fram den gamla klicker musmattan, den som man ställer tassarna på, så får man klick/belöning. Jag minns att jag i augusti lärde in den, men kunde inte riktigt se NÄR jag skulle använda den. Nu vet jag!

Jag ska lägga den på andra sidan hindret, eftersom när Mixo stampar (jo stampar!) på den så vänder han i samma skeende en förväntansfull blick mot mig. DÅ kan jag lätt kommendera Sitt! Och den vägen kommer det att bli betydligt rappare och snitsigare resultat i slutänden, tror jag.

Fast nu skall jag först få till att han springer rakt fram längre än tio meter och ställer tassarna på den. Det kommer nog i veckan. Därefter, så kan vi lägga ihop den med hindret. Han vill just nu apportera mattan ungefär var femte gång. Det gör jag ingen affär av, utan jag lägger tillbaka den och gör om.
Hä bli nó bra dä hännä!

Jag har bestämt mig för att rida en gång i veckan. Hos grannarna med labbarna.
Mycket för att vara med och dela dotterns intresse,och för att det är kul. Jag ska ansöka hos "han däruppe som fördelar tid". Om att få ett par timmar extra i veckan, så att det inte behöver bli stressigt.
Det var verkligen kul! En del påminner om att handha hund, och en del inte alls.
De använder en metod som kallas för PNH (undrar vad det står för egentligen?).
I den metoden går det ut på att använda sig av hästens eget språk.
Vi har jobbat med vad de kallar markarbete (jag står på marken) och får med min kropp hästen att flytta sig, som hjälpmedel har man repgrimma (inget bett), grimskaft och en käpp med rep på, sk sticker.
Jag har provat, att säga att jag KAN, är för mycket.

Leda hästen, den går bakom mig, på lämpligt avstånd och stannar/backar, när jag vill det.
"Friendly game" - hästen tillåter att jag tar i den överallt
"Porkpine game"- hästen flyttar hovarna för att jag trycker på den med stickern.
"Yo-yo" game - häasten backar resp kommer tillbaka nära mig (fronta), beroende på hur jag rör mig.
"Driving game" - driver hästen framåt
"Squeeze" - får hästen att gå genom trånga passager.

I stort sett aldrig rör jag hästen, utan det är med kroppen man påverkar den. Och med små små rörelser. Som blir större om den inte lyssnar.

OERHÖRT intressant och KUL!
Reservation för att jag uppfattat namnen på övningarna tokigt... :)
Gav mycken mersmak!!

Efter det att Mixo visat ett sådant ringa intresse för boll på kursen, så kände jag ett behov av att stämma av hur det egentligen står till (still?).
Fredagkväll pepprade jag ett motivationsfält med massor av olika föremål , från lektrasa till handskar och dummies.
Fältet var litet till ytan. Tanken var att han för litet näsarbete skulle lyckas väl, och att varje träff skulle bli en glad överraskning. Jag hade linan på, men höll inte i den. Vill inte råka ut för gamla tjuvaprylar tricket!
Terrängen var öppen, med lite träd och buskar. Ví jobbade i motvind och sidvind. Intill byvägen, för att kunna nyttja gatbelysningen (som fungerar, nuförtiden!)
Jag tycker det gick bra. En risk med att peppra så med prylar så nära varandra är ju att det är lätt att byta apport. Men det klarade han bra. Vi har ju tränat en del på närsök.
Nu när jag tänker på det - det har jag inte tänkt på tidigare-så stämplade han inte det han hittade först, han grep direkt, och de flesta vände han om direkt in, efter gripandet. UTVECKLING!
När det händer något-att hästar passerar eller hundar som skäller i någon närliggande hundgård, så blir Mixo förstenad. Han står så länge, som för att lista ut- vad är det nu då?? Lättstörd, tycker jag.
Jag har provat två varianter inför detta. Dels att vänta. Det som händer då är att han efter det att han konstaterat vad det "okända" är, så slutför han uppdraget (is i magen metoden).
Eller om jag påminner honom om att komma in, så gör han det (risk- behöver kommando för att vända om och komma) (otåliga matte vill att du snabbar på metoden).
Är han rädd? Tror jag inte. PÅ MH:t som vi gick i våras, så tog han itu med skrammel direkt, och på egen hand, samt att han visade inga kvarstående rädslor alls.
Det som jag alltid tycker att Mixo har "behov av", eller hur man ska säga. Är att alltid Själv (vad annars?? ;-))
kolla upp okända ting, innan han kan släppa dem.

Uppdatering idag. Gällde enkel och dubbel markering. Där kan man säga att det SYNS att detta legat i träda. I somras var han ju riktigt bra på detta att markera. Enkel gick bra idag. Men dubbel, där fick vi backa till en lägre nivå (lilla gubben....det blev för svårt...).
Och! Nu hände det som jag tror händer, när han inte fixar sin ålagda uppgift. Han valsar iväg ut i periferin...och slår till dövörat.
Ha dövörat på du, tänkte jag (obs- när jag förstår vad som händer, så blir jag varken frustrerad eller provocerad). Jag plockade upp markeringarna själv, och försvann tyst och spårlöst från jordens yta. (Jodu Mixo, sådant kan hända, när man har knäck i lurarna och valsar iväg hehehe). Vad FÖRTVIVLAD han blir när han inte hittar mig, fram och tillbaka, fram och tillbaka massor av gånger. Men han är nog stressad av 17, för han kopplar inte på näsan alls. Till sist finner han mig. Gissa om han (vi) var lyckliga efter detta återseende?!
Efter dessa traumatiska upplevelser återvänder vi till dubbelmarkerings platsen och gör om det hela två ggr på mera anpassad nivå, för otränade markörer. Då gick allt väl.
Sedan hade vi leka i cirkelrally. Det är nog den roligaste leken som finns för Mixo, och nuförtiden så kan jag vara med oxå (alltså jag väljer själv att delta, nu när jag vet hur den går till)

Idag så hade vi tävlingslydnad igen.
Jag var laddad till tänderna. Denna gång skulle vi lägga fokus på hoppet. Uthopp och vänd om sitt.
Det gick bra. Jag känner att vi är en bit på väg, bitvis riktigt, riktigt bra.

Vi provade också plats liggning, med störning av att gå och flytta hundar, alltså byta plats på en hund i taget, medan de andra ligger kvar. Gick också bra. Ibland blir nosen vääääldigt lång. Men på det stora hela tycker jag det går bra.

Vi tar paus, och har tanken att gå ut och träna hopp igen. Under tiden vi är inne, så är valpkursen ute. Och DÄR var det någon som luktade gott, vill jag lova.
Mixo blev alldeles som fryst, hela halsen och nosen drog ihop sig, nacken blev stel som en frusen banan.
Det fina var att han trots detta, faktiskt hörsammar, mitt "MIXO". Och DET är väl bra med tanke på hur vi haft det?!

Men... vad är en boll, när det finns dylika dofter intill? Svar : NADA - NOLL- ZERO- NICHTS!!
Så länge den rör sig, jodå, ett tag följer jag efter, men sedan....så tar drifterna överhanden.
Jo, jag tog en strid om det, och vann den. Till slut plockar han upp bollen (med viftande svans) i fläckområdets högkvarter.
På nåt sätt förstår jag visst drifterna, MEN vissa saker som matte säger till om , skall ju ändå utföras.
Det är första gången jag märker att han blir så oerhört paralyserad av löptik. Han har ju ändå rätt mycket vana av det. Vilket jag tycker är bra. Jag vill att han ska funka ändå, i slutänden alltså! Inte på en gång, det fattar till och med jag ;-).

Idag har vi varit i skogen. Jag, Mixo och barnen. Vi var ute i drygt två timmar.
Vi gjorde upp brasa, varsin för säkerhets skull. Kalle och Tove tycker det är kul att lära sig sådant.
Mixo fick strosa runt bäst han ville. Han ville mest vara med oss !







Vi kastade lite boll åt honom, funkade utmärkt!
Pappa var med, med sin GPS, för att markera ut det nya hygget som blivit under sensommaren, så att det kommer med i skogsbruksplanen.
PÅ vägen hem tog vi med oss en adventsgran, för utomhusbruk.
Jo åsså det här med inkallningarna.
För det första så håller han sig mera intill mig, kommer in och kollar av.
Ett tag hängde han på min far, som tyx utrustas med teleskopben i skog och mark. I terräng får den gamle erfarne skogsmullen upp farten minsann.
Vilket resulterade i att Mixo och pappsen var 100 m före oss andra helt plötsligt. Jag kallar på Mixo, jag befinner mig på en höjd, så jag SER honom, men inte han mig. Då får jag se det jag vill se, han lystrar omgående, stannar till. Och vänder upp mot mig i full fart. SÅ vill jag ha det!
Han gjorde flera sådana där lite knepigare inkallningar, kanske tre st. Det var INGEN som gick åt pipan.
Att ha inkallningen så här tycker jag är helt ok, när man är 11/2 år.
Men jag ska inte luta mig tillbaka och tänka att nu är det klart. Utan jag ska sträva på...
Men nu så kan man nog säga att "lägsta nivån är höjd".

Har vi varit i ikväll.
Kalle var på innebandy i Kälarne, så jag passade på att inspektera friluftsområdet.
Men vilket toppenställe!
Bara att slå på belysningen, så hade man allt!
En plan att träna på, belyst skog, såväl skog som spår!
Vad synd att jag är själv som bor åt detta hållet av världen. Annars skulle detta vara ett perfekt ställe att träna lydnad/jakt på även under dessa mörka tider.

Mixo var något stirrig av denna nya obekanta miljö.
Hela tiden alla sinnen på helspänn. Men han klarade ändå riktigt bra att lyssna på mig.
Vi gjorde bara några tokapporteringar, men de gick ju bra i & för sig.
Linan på!

Idag har dottern drabbats av magsjukan, som sonen hade förra veckan :(
Det är min tur att VAB:a (Vård Av Barn). Vi brukar turas om, i den mån det går.

Jaha.
Idag hade jag ju bestämt vad vi skulle pyssla med på kursen.
Vi var först på plan, så vi började med linförigheten. Jo den känns bli lite bättre, hver gang.
Vänster om halt funkade riktigt bra. Jag har ju lärt mig att hålla mig på linjen, när jag gör sådana halter.
När vi gjort enstegsförflyttningar, har jag alltid gjort så. Däremot inte konsekvent under marsch, så där har jag finslipat lite på diamanten, och så den gnistrar!

Kursledaren ville att vi skulle jobba med målbilder idag. Så det blev inte så mycket med hopp/ställande som jag planerat. Fast lite, ändå.

Vi pratade om vitsen med att kunna skicka hunden RAKT FRAMÅT, det återkommer i många olika dicipliner.

Haha, tänkte jag. Nu är vi hemma på mammas gata, :). Detta har vi tränat, fast i min värld kallas det linjetag/dirigering. I bruksvärlden heter det nog framåtsändande.
Började med att gå lite åt sidan, för att friska upp minnet på Mixo, det är ju ändå ett tag sedan.

Jo vi klarade allt det vi föresatt oss.

Personbästa (när andra tränar sina hundar i närheten, märk väl!)
Målbild ca 70 m. Rakt fram - stopp 20 m - inkallning alternativt framåtsändande- Tillbaka i full fart!!
Provade även att lägga honom på ca 30 m. Det gick bra, efter det att jag upprepat kommandot en gång. Han var nog lite brydd först.
Kicki berömde oss igen, för snyggt utförande. MEN jag kör ju med pipa, det drar väl förmodligen ned poängen i Lydnadsklasserna. Kicki menar på att om jag använder pipan, och får det att funka, så visst kostar det poäng. MEN, får jag det snyggt och rappt på en gång. Så kanske det kan vara värt det neddraget...
Att tänka på, för mig. Hörni bruksfolk som läser- kan ni kommentera dessa tankar om pipan..., är ni snälla.
Visst kan man lära in utan pipa oxå, det är nog inte omöjligt.
Men min prio ett är ju jakten, egentligen. Så vad tycker ni, är det värt det?

Inga frispel?
Jo när vi står i grupp och resonerar (fri vila). Den där Sita, är så oerhört söt och rolig!!! Hela tiden krumbuktar hon så roligt på sin kropp, och flörtar SÅ med öronen och ögonen, bakom sin mattes rygg. Jag kan bara inte hålla mig!!"
Men inga tendenser under arbete. Inte ens på de långa avstånden. Inte heller under transporter, där vi går tillsammans, han är låtsaslös, men inte fot kommenderad.
Linan på (fast nu börjar jag bli sugen på att ta lös den, men slår mig själv på fingrarna "inte före jul, basta!"
Det gäller att ha statistiken på sin sida. Att lära hunden göra rätt, istället för att hindra den från att göra fel..

Jag har läst ut Nora Roberts "Nyckeln till sannigen". Nja, jag har lite svårt för de delar där man är i nåt slags andligt rike. Fast jag vet vissa av mina läsare, som skulle älska just dessa delar. Det är väl tur att man är olika.
Nu skall jag börja med "Inte någon snäll flicka" av Susan Elizabeth Phillips.

Åsså rapport, budföring och två apporteringar.

Dagens släpp.
Slåttmyrbergsvägen/genom skogen till/Vår nya skogsväg och runt vändplan tillbaka.
På denna vandring genom skogen fannvi en lokal med en ytterst ovanlig lav "Lunglav".
Skall markera ut denna plats. Vi hitta den på två olika Sälgar. Lunglaven lever ju gärna i orörd skog. Det får gärna granskog tror jag. Den vill nog ha skugga, och gillar att växa på sälg.
Förmodligen är detta ett ställe som vi aldrig skall avverka, eftersom Lunglaven är såpass ovanlig.

LUNGLAV

Nog om Biologi.

Jag ger mig inte, något har hänt med jycken. Han har en helt annan attityd till mig när vi är ute och vandrar i skog och mark. Jag har bett Marie att hon skall följa någon dag. För att se om hon också kan se skillnaden, eller om jag inbillar mig.

Han är mycket mera kontaktsökande och hörsam.
Idag kom det en bil när vi gick i skogen. Då är det bara att ropa Mixo, kom! Han kommer, går "med mig". Bilen stannar,och pratar en stund, Ja inte bilen utan Jannes jaktkompis. Han blir intresserad av chauffören naturligtvis. Men jag tillåter inget hälsande, säger bara stanna.
Sedan låter jag Mixo gå med mig tills bilen är utom synhåll, då blir Mixo fri. Sin ovana trogen, tar han bilens spår i 120 knyck. Vilket jag visste, i förväg. Men var beredd på. Jag kan lugnt kalla in (med ny-pipan), och han kommer tillbaka, DIREKT!

Detta var inte möjligt förr!

Jag är helnöjd med utvecklingen. Vi var ute en timma ungefär.

På kvällen var vi ute och tränade moment träning.

Ställande, på väg... Belönade idag med att växelvis kasta något bakåt/klick.
Nästa gång vi tränar skall han STÅ i någon sekund innan jag kastar/belönar. Nu kommer kastet direkt vid ställandet. Men det känns som om jag kan vänta någon sekund. Ja- nu kom jag på att denna ökning i svårighet, måste ju påbörjas i det enklare frontarbetet.
Så får det bli i morgon på kursen!

På kursen ska jag också träna på hoppet. Börja bakifrån, med inhoppet. Det kommer att gå snabbt. Sedan skall jag få till vändingen efter hoppet, imorgon.
Sedan om några veckor kanske jag kan lägga ihop dessa delar.

Snön tinade bort i helgen, på lägdorna runt huset. Så idag gjorde vi två helt lyckade memoryapporter med handske.

Rapport 3 ggr 70 m, 100 m, 120 m. Rapporten är helt på nöjeskontot, för Mixos del. Samt ett bra sätt att få ut energin ur benen i samband med träningen.

Ja, nu känns det fortfarande ok!

Diamonds are forever?

Har jag varit på idag!
Vädret är vidrigt, även för mig.
Regn, blåst, ishalka alternativ grusslask
Inte ens jag vill träna hund.

Usch, sonen har fått magsjuka. Stackars liten!

Några minuters apportering. Varav två enkel och två dubbel. Korta enkla avstånd. . Vi tränar ju i halvt mörker, så apporterna syns inte.
Lös (linad). Mixo är väldigt fast i kast, så jag behöver inte kommendera honom. Han väntar på tillstånd (när vi är bara vi två alltså).
Serie :enkel 11; Dubbel 0, 11
Jag lade in lite krav och lydnad
stanna kvar
Går 15 m i 90 graders vinkel från apporterna, kallar in, fotgående tillbaka.
Sedan skickar jag.
Lydnaden i detta är inga problem det fixar han, utan problem.
Det som händer när jag lagt in detta krav är att han tjafsar på vägen in med lilldummisen. Men det du min vän hade jag räknat ut. Så jag var med!
Gick och hämtade honom. Talade om, genom att hålla i hakan på honom, att så gör vi inte! Gjorde om från början.
Perfekt!


Idag har vi tränat med extern belöning i lydnadsmomenten.
Tanken är att han skall kunna fokusera längre och längre på uppgifterna, utan att belönas lika ofta. Belöningarna skall finnas kvar, men inte i lika stor omfattning. Såsmåningom skall vi ju kunna utföra hela momentserier, med samma glädje och intensitet.

Linförighet, med strikt tävlingsposition (inte minsta tendens till lull-lull, var tillåtet) på matte. Start +12 perfekta steg, med utmärkt kontakt.
När Mixo blir osäker (vilket han blir, när jag går som en soldat (stel och konstig), så drar han sig halvsteget bakom mig. Därför har jag externa belöningen framför oss, då drar det lite framåt. Därmed kan han lära sig att gå i rätt "titta på matte position", även om jag är konstig.
Han kan ju gå där när jag skuttar, går med höga knäuppdragningar, joggar, smyger...då borde han väl kunna gå där när jag är soldat också, eller?!

Ställande under gång. Jag börjar med ett ställande i frontposition. För att påminna honom om vad vi gör.
Här har vi extern belöning bakåt. Ett normalställande, i dagsläget, från fotposition är nog två-tre småsteg efter kommandot. Men två blev perfekta, med tvärnit! Så vi är på väg!!! Totalt ett 15-20 repetetioner ( paus emellan dom!)

This days work
Imorgon fyller maken år!

Idag var det dags för lite lösspring (enligt två ggr/vecka modellen)
Tänkte mig att ge mig ut på nya områden. En gammal stötesten är badstrandsvägen. DÄR finns många flera dofter(och dofter är det minsta bekymret-skall det visa sig).
Mixo var laddad idag. För att komma till badstranden måste man gå kopplad en stund, vilket laddar!!! :-/

Nå vi kom fram till släppstället, och tanken var att inte bry mig om den ystra jycken de första tio minuterna. MEN då händer, bakom första kröken:............................................................................................

IRL1

Möte i kolsvart mörker av fyra gröna ögon i knähöjd och en ryttare (iklädd liknande pannlampa som jag har) bakom. Två lösa labbar kommer skällandes i fronten av vår mötande formation.
Mixo är vid detta tillfälle 15-20 m framför mig, med blicken riktad mot faran" och höjd svans. Men av nån anledning lyckas jag vara helt cool. Jag vänder mig om och använder ”nya” pipan. Och döm om min förvåning. Mixo kommer direkt!!!Får beröm och godis, jag kopplar, vi går åt sidan. Efter oss kommer de andra hundarna skällandes. Jag visar med kropp och röst att hos oss är de inte välkomna. Mixo står då passiv (så vitt jag hinner uppfatta nåt) bakom mig.Matte på hästen ”tack- Äntligen nån som säger ifrån!”. Vi pratar en stund och sedan går vi vidare. DÅ kan jag tala om att Mixo var speedad. Nu hade han nog hållit igen många känslor. Jag tror nästan ögonen gick runt i skallen på´n. ”Matte, vilka var det, vilka var det” Nosa, nosa....”Matte, var de farliga, du verkade ju jaga bort dom...” Sniffa och rusa runt, runt.


 Mixo var ju som sagt mera än lovligt uppe i varv. Men han brukar ju ändå vara inom synhåll. Men nu var han puts väck. Jag väntade och väntade (i säkert tre minuter). Men ICKE!Då visslade jag (kom häråt ljudet), då ser jag reflexen en bit bort. Jag går närmare...Han har ett fynd i munnen - och tyx i gammal god stil vilja utmana mig.MEN se den gubben går icke längre!Jag vandrar sakta bortåt och när jag ser kontaktförsök, så kan jag helt lugnt säga:”Vad har du för nåt? Kom då Plixiplox (alteregot)” Döm om min förvåning IGEN, han kommer!!!! Fast utan byte, det är så mörkt att jag inte såg vad det var. Men jag gissar på fiskrester. Det hela utspelade sig vid en brygga, där folk brukar fiska om sommaren. Nu har det ju tinat rätt så bra, så det kan nog tänkas att det var nåt sådant.Ändå , fast han är duktig som 17, så ser jag en attityd som jag känner igen (och inte uppskattar). Jag kan ju inte ge mig till att koppla upp honom, när han under dessa omständigheter ändå hörsammar mig.Då händer plötsligt 

IRL 3 

Efter uträttade behov så BRAKAR det till i skogen (förmodad älg alternativt rådjur). Vad tar hundrackarn sig till med?Följande alternativ erbjuds (postkodmiljonären) 

Jo rätt svar är D! Beröm, godis. Ett litet släpp till, men sedan kopplade jag. Vi kan omöjligt klara en kvartett av IRL. En jobbig, krävande men egentligen en promenad med gott inkallningsbetyg!  

Va???
Kan detta stämma?

Jo!
Dagens släpp.
Vi for till skogs.
Jag tänkte se om de nya vanorna fanns kvar sedan i onsdags.

Nytt ställe, brukar innebära mera speed och större avstånd. Men inte idag.
Jag har ändrat på smådetaljer här och där.
T ex så kopplar jag inte sedan han hoppat ut ur bilen, utan han är lös, men under kommando direkt.
En känsla är att han ökar förväntan av att sedan springa, om jag kopplar först.
Att vilja men inte få, skapar stress, negativ stress föder ohörsamhet.

Vi gick efter skogsbilvägen.
Han har helt nya tendenser att stanna, vända sig om och kolla på mig. Alltså, verkligen stanna upp, inte kika i ögonvrån, som det var tidigare.
Står jag stilla, så kommer han in.
Han har nosat på fläckar och jag har med ett lågt "Mixo", lös på 15 m fått honom att dierkt reagera. Jag provade bara en gång med det.
En helt lyckad promenad. Två ggr "skvallrade" han om "nyheter" längre fram.
En gång var det en skördare/skotare (skogsmaskiner). Skall, titta på mig 20 m bakom. Jag ropar och vänder mig om. Han skäller till , men kommer sedan till mig.
Så går vi tillsammans fram.
Vid andra tillfället var det grusbilen som skrammlade längre fram. Då skvallrade han, och kom in spontant!
Inga tokrusningar alls, de enda gångerna han kom upp i högsta hastighet, var när jag vände om ifrån honom, så att han var tvungen att rusa ikapp mig (obs, inte förbi!).
Jo EN tokrusning. Jag framkallade den.OCH, märk väl, avbröt den.OCH startade igen.
Jag försöker få möjlighet att studera honom, när han beter sig som han gör när det blir tokfel, och jag tror jag ser det!
På det hela taget en toppen timme i skogen med lös hund. Kopplet låg i fickan hela tiden.
MEn, nu ska jag inte falla till föga och släppa på tyglarna.
Vi kör som planerat till Julafton.
Imorgon är det dags för tävlingslydnaden igen.
Men inte har jag tränat fritt följ som jag borde, enl kursledaren,mitt privata fokus ligger på ett annat ställe.
Vi får väl se vad morgondagen har i sitt sköte...........

Eftersom Anna-Lena trodde att det var skvallerträningen jag tagit till mig från Gokvällprogrammet, så var jag tvungen att testa det.
Tove, dottern försökte med alla medel, locka Mixo från ett sitt utan kommando, bort från mig.
Han satt som gjuten, och istället för att lätta på rumpan så tittade han på mig. Fick bara tillfälle att berömma inte korrigera.
Detta skall jag försöka få mina kurskamrater att hjälpa mig med. Gissar att den svåraste skvallerträningen kan vara med Marie.
Det finns INGEN i Mixos värld som är så lockande som Marie när hon skrattar... :)

igårkväll var vi på 40-års fest för byns populäraste polis.
Hmmm... hundvakt? Vi löste det med att låta Mixo vara i min mor och fars hus (nära festlokalen) ensam. Jag hade planerat att gå hem dit och rasta under aftonen, nu behövdes inte det, eftersom de oväntat kom hem.
Fantastiskt att notera (eftersom  jag smög och tjuvkikade) att Mixo bara finner sig i att vara lämnad i "okänt" hus på det sättet. När jag gick, så hade han lagt sig till ro på dörrmattan inom en minut från det att jag låst dörren.
Tänk vad han klagade på att vara ensam för ett drygt år sedan.
Han behöver inte ens tuggben eller något.
Jättebra!
Nu är han bra i magen igen. Men vad MAGER han har blivit, usch!
Jag skall försöka göda honom lite nu, hur nu det skall gå till?! Fast idag har han ätit 25% mera än en vanlig dagsranson. Så han är nog lite svulten...