GOLDENBROTHERS

Om bloggen börjar verka olik sig själ beror det på att jag utvecklar mina datakunskaper...
Jag leker med stilmallen med lite olika resultat minut för minut...
Så smånigom har jag lekt klart och kanske tar det några dar.
Omväxlande kan det bli ;-)

...tydligen...

Utåtriktad Upplevande Abstrakt Tänkare  

I grafen nedan kan du se, hur du är placerad i de fyra centrala personlighetsdimensionerna. Ju närmare ändpunkterna du är, desto mer uttalade är dina karaktärsdrag

	|
Inåtvänd		Utåtriktad
Planläggande		Upplevande
Konkret		Abstrakt
Tänkare		Känslostyrd

SÅDAN ÄR DU:

Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du tänker logisk och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv.

Idag var vi och tränade lite Agility. Vi var ned på Brukshundklubben.
Skoj!

Skickade igår kväll ut ett allmänt påbud om markeringsträning idag kl 12,30.

Fem var vi som tränade idag;

Bobo & Sara, Dimma & Sandra, Viska & Ylva, Berta & Lena samt jag & Mixo.

Vi gick neröver ägorna, så att vi hamnade i en terrängkorsning, med tre terrängmöjligheter

Slagen åker, skogssly och oslagen gräslägda bakom gärsgård.

Dagens övningar började för nybörjar Dimma, med några enkelmarkeringar, som hon klarade  bra!!
När det var Bobos tur så gick det jättebra för honom med.

Därefter ställde Mixo, Berta och Viska upp på linje för att markera mot de olika stationerna.

Gick skitbra för alla.

MenMixo knallade två ggr på Viskas apporter!! Inte bra, och högst oväntat. Matte får ligga i lite mera med lydnaden, och inte ta den för given!!

Det roliga i kråksången var att apporten var intressantare än Viska. =))))
Och DET vill inte säga lite

Husse går före och skjuter, vi som apportörer, strax där bakom.
Här pratar vi lite om terrängbyten, från fältet, över dike och sly in på en
 gammal lägda full av tuvor, där vinden ofta är lurig.
Man kan ju på bilden se att Mixo VET att än är det inte dags.



Men NU!
Både jag och Mixo markerar, uppenbarligen.
Han är som allra bäst i dessa markeringssituationer.
Jag tror nästan jag kan ge honom vilken landterräng som helst och han fixar det.
Jag litar fullt och fast på honom.
Inte ett koppel, bara ett enda "apport" kommando, så skjuter han iväg och öser uppgiften.
Gyllengula prins. Men vad reflexhalsbandet är FULT, ser jag nu.
Men han syns bra i det gula gräset, med det på sig.



Husse, tycker också näsarbetet är fascinerande. När man ser hur han går upp i vind, hur han har den i näsan, och hoppar ned mot apporten. Grepp och in i galopp, lämnar i hand och beredd på nya utmaningar.



Här på andra sidan ån vare tungt så in i vassen!!


Hallå!!!!!!!! Kan man få liiite assistans, tack!!!



Ännu mera åt höger???!



Å mitt i denna träningsmark, bor vi!
vilket vardagslyx, att ha träningsmarken in på knuten.

by the way...
Vita Golfen är fortfarande icke såld, som synes.
1000 pix, och den är din!!

På begäran bjuder jag här på ett livstecken :-)

Man kan ju undra ..

Vad f** det sitter i????!!!!

Vi for ju till Järvsö, som planerat. Vi hade tur och kom med båda dagarna. Vi bodde toppen och hade verkligen en RIKTIGT härlig helg.

MEN vi nollade igen. Tre ringar i rad :(
Jag strök oss på söndagen.
Om det var rätt eller fel, är svårt att veta. Provupplägget, som var mera "tillåtet" att röra sig och mera likt en jakt, hade kanske passat oss bättre än lördagens...men det är ju lätt att stå på sidan och mena  att "det där hade minsann Mixo klarat", när vi inte ens deltar.

Det brast i vilthanteringen igen, ungefär som i Lit. Markeringarna går bra, men han plockar inte med sig mera än en pippi på fältet hem.
Han söker och jag ser att han finner, även domaren noterar detta fenomen, men han apporterar icke.
Han får tilt, och väljer att göra Nr2 istället, därefter lägger han sig ned längst bort på fältet och skäller samt tar en liten lätt ringdans efter sin svans. Överslagshandling, gissa OM!!
Då valde domaren att bryta, och tacka för det.


Sedan dess har både jag och Mixo vilat från träning tills idag.

Jag har börjat få tillgång till sjöfågel som Skrake, And och Vigg (?!) förutom mås och en bjässe kanin som jag har fått av Marie.

Jag gick ut utan hund och lade ut ett sök i blandskog, vass (både simdjup och plaskvass).

Ett skott sköt jag under transporten ned. Mixo är superladdad, men håller sig ändå till mig.
Sedan gör han ett sök som är helt klart prisvärt. Jag får mana på honom i kontakt med den första Skraken, men sedan funkar det bra.
till och med kaninen...

Därefter kastar jag en dubbelmarkering med dummies i klart ökl svårighet. Jag lämnar Mixo för att han ska markera, när kastaren är ute (dvs jag själv). När jag återvänt så apporterar han galant, direkt på båda, utan tvekan.
Han ÄR en strålande markör!!

Och visst, det är möjligt, att han påverkas av mitt sätt på prov. Men, handen på hjärtat, jag är inte dönervös.
Det är väl klart att jag begriper att det beror på mig och sitationen i stort.
Hoppet är det sista som överger människan, så jag hoppas att han med mera erfarenhet och vana, klarar dessa situationer oxå.
Nåt riktigt stjärnskott är han ju inte, men nog 17 klarar han momenten i nkl och vissa bitar i ökl med.
Men...det är på träning det..

Jag har ju inga problem med att tycka träning är tråkigt, så vi strävar på, så sakteliga.
Det glunkas om att vi ska få gå på en kurs till i Agility, det kan bli skoj. Det var ju guld för vårt samarbete sist!

För mina "coaching" hundar; Pärla och Jod gick det jättebra!! Båda fick med sig en tvåa hem ur ökl.

Så mitt arvode som coach har nu höjts. =))

Innebar inte heller det nåt pris för oss, men den här gången kom vi liiite längre innanför startlinjen.

I arla morgonstund hämtade jag upp mina följeslagare; Yla & Marie.
Tänk att de, mina träningskompisar, offrar tid och energi på att följa med och stötta/peppa/titta.

Vi hade fått startnummer 4.
Kändes rätt bra. Man hinner vara med på genomgången, se första hunden.
Funktionärsmissarna hinner bli avklarade och...jordgetingar utrotade.mm

Marie hjälpte mig med uppvärmningen av Mixo, vi tog en rejäl promenad, inkl tillhörande duvor. Vi avverkade markeringar, ett litet sök och en dirigering, som påminde om provets. Allt kändes tipp, topp! Dessutom fick Mixo ta det dopp i spat, som skulle få honom att inte lägga ned och skaka och plocka upp på första vattenmarkeringen.

Vi lade upp lite strategier inför skicken på sökarbeteet, eftersom jag memorerat hur det låg, och vilket vilt som fanns var. Tanken på kaninen var lite oroande-men slogs ur hågen. Idag är idag !

Väl tillbaka var hunden före oss inne, så vi fick sitta och mysa lite. Det kändes bra, lite spänd, men inte alls supernervös.
Mixo kan, jag kan. Nervösa och negativa tankar är förbjudna att säga högt, nästan inte ens tänka.
Fokus på hunden och moment för moment.

Provet var rakt och enkelt upplagt, inga konstigheter Mixo bör klara det.

Börjar med  en transport, därfter två enkla vattenmarkeringar. Dessa går bra, så när som lägga ned-skaka-lyfta upp, på första, men inte på andra (gissel-men det får vi lösa)

Sedan kommer fältet.
Mixo är på, med och laddad. Precis när vi är redo börjar hunden som satt i passivitet bredvid oss att skälla. Det blev ju lite stök, eftersom domaren, naturligtvis, måste tala med dem.
Detta möter inga problem hos oss, det blev bara lite väntan.

Hmmm...lyckas med strategin att skicka Mixo på ett vilt lång ut först, en trut. Det var så HÄÄÄrligt i magen och se honom skutta ned för slänten med fågeln i munnen, leverera snyggt och prydligt. PUss!!
Därefter var min tanke att sikta, i all diskretion, på kråkan lite lätt till höger om oss..
Till höger låg även en lockande doftkedja av inget mindre än en kanin <3 <3 <3
Under en gran upphörde doftkedjan. Jag skönjde ett plockande under granen och drog en lättnadens suck när han beslöt sig för att lyfta upp den och komma in. TRODDE JAG!!! 5-7 m framför mig, och domaren. Så börjar Mixo säkerställa att kaninen är riktigt död.
Jag försöker få kontakt, vilket inte lyckas förrän jag lämnat min position (Nu får det bära eller brista tänkte jag och gick och kommenderade apport!)
Där var provet slut, självklart! Inget att säga om.

Jag tog/tar det hela med fattning och vet att jag har fått denna hund att sluta kuta runt som en vettvilling med dummies. Jag har varit med om "Tjo vad det var livat i andholken", Duvmassakering. Korptveksamheter...Så...nu ska jag på en femdygns intensivkurs försöka nöta in detta med kaninhanteringen.

Så det ska väl gå det här med. Men det skulle ju inte göra något om det gick av sig själv en gång... =)

Som ni kanske förstått så har detta med kaninen varit under uppsegling. Med kulmen igår! Någon egentlig överraskning var det ju inte.
När vi var klara kom det en värmevåg mot mig från funktionärer, mina träningskompisar och publik. Flera vilt (hahaha) främmande människor. Kom fram och pratade och verkligen såg ut att uppriktigt mena "Vad synd!" . En man (55+) kom med sin kompis och faktiskt kramade om mig helt vänskapligt och sa vad han hade noterat i Mixo och hade lite tips. Han hade dessutom den goda smaken att först säga "du kan väl lyssna-sedan får ta det om du vill hadet. Vill du inte, så är det upp till dig".
Flera gav uttryck för att de verkligen gillat det de sett av oss. Mixo verkar charma både den ena och den andra, för så många ville komma och gulla med honom, och lite säga "baskade buse!"

Så därmed har vi ytterligare proverfarenhet, som vi så väl behöver, eller hur?!

Husse har plötsligt börjat gå med på att gå ut och göra enstaka insatser som kastare.
Bugar och tackar!!!!!

Han är nog en bättre kastare än Marie :D
Idag gick det minsann skvättlätt att markera på kort avstånd.

Dold kastare
Skott-kast-ut på öppen yta med den SVARTA kråkan. Njemas problemas

Dold kastare
Skott-kast-upp och över en träddunge in i ett buskage, med rassel och pling, lite mera näsarbete -dock i rätt område,  därefter komden SVARTA (mörkgrå) duvan hem

Innan husse kom ut, eftersom det i mitt tycke tog lite för lång tid, och jag inte är så mycket för "dötid", överhuvudtaget. (Jag förstår att makarna Halin här nickar i samförstånd. Jag ser er allt ! =)). Så lade jag ut ett sökområde. Tre svarta till höger och en finfin vit längst ut. Högt gräs och tuvor upp till manken, det var lite mickel. Men underbara upptag och galopperande inlevereringar. Svansen sveper vid både avlämnandet och ffa i skicket.

Ett sådant träningspass är nästan lika lite som ingenting, för den som hört att Mixo skulle få två dagar "ledigt" innan provet.

Det har jag, och det är ganska svårt, men ibland blir det jämnvikt.

Nu är det bara att hålla tummarna för att det blir jämnvikt på lördag i Härnösand.

I kväll har Sancho Panza i all vänlighet lagt upp ett nkl prov åt oss. För att köra igenom.

Min hund tyx under sök utbildningsveckan förskansat sig en smula  rasistiska drag. Förderar vita fåglar framför svarta och riktigt fin är den ädla kaninen.

Hmmm...få se nu hur var det för en vecka sedan??

Mixo hade lite svårt att komma igång med ett eget sökarbete, och ffa att plocka upp spontant.

Dit det bär så bär det...

Dagens prov började med två enkla vattenmarkeringar. Okej, men på den första så lade han ned och skakade sig, innan han gick till mig med pippin. (Kan vara en ide att han ska i och blöta sig först-innan start). På den andra var det galant.

Sedan kommer vi då till söket.....
Till att börja med så börjar jycken för första gången i sitt liv med ett "spontansök". Han var helt övertänd (!?!) och stack iväg på Maries handviftning när hon visar området (ajabaja). Jag fick ju tillbaka honom så att vi kunde börja "på riktigt".

Sedan bär det iväg i flygande fläng, både ut och in.
tyvärr vaknade inte kaninen till liv, trots omfattande upplivningsfösök. Den befanns död och var hel, men ack så skoj!

Det gick bra, men han var lite ostyrig, vips....! Så var han ute ur området...men gick att ta in och hålla sig i området igen..vips...så var han i viltförrådet och kollade upp statusen där! Lite smått och gott. Dock ingen kanin, så då fick det bli en trut ur förrådet.
VEM 17 säger att många fåglar i en enda hink inte skall kollas upp???

Fältet avbröts mitt i av "sök i angiven riktning". Blev också ovanligt vimsigt, innan det blev rätt.

Mera skojigt sök och han var fortfarande helt på G!
Marie hade laddat för att ev panga lite, men fann det hela överdrivet.

I ett huj for han fram.

Så sökskolan har gett resultat, nu frågas här minsann inte mycket!

En del ompaketeringar fanns att skönja. Inte på alla, men på flera än en iaf.

Sedan avslutades det hela med två "fjuttiga" enkelmarkeringar, som Mixo sprnag rakt över båda, för att sedan vända om (på ett mera intränat avstånd-gissar matte) och nosa reda på dem. Det var mera näsa än ögon som jobbade då.

Ja...
Sökträningen verkar ha gett resultat!
Det var kul och glädjande att se denna iver och fart. Meinget första pris, en trea kanske.
Lite nära att slinka ned i diket för många ggr.

Men vad 17?!
Vi är ju med i matchen. Han håller ihop, han är glad och yster!

Detta blir spännande =)

Träning inför lördag är att kasta markeringar på lite kortare avstånd.

Vad är hundar ute efter?
Jo att få något ut av det dom gör...

Jag tycker att tidningen Canis, igen, beskriver det så bra. Det är en tidning som mera än en gång lyckas klä mina tankar och funderingar i ord. En finess de ofta kör med är att på nåt sätt få en, iallafall mig, att förså hur hundens hjärna fungerar genom att jämföramed människans.
Den som vill kan kalla det att som man ropar i skogen får man svar, eftersom deras uppfattning ofta samstämmer med min egen.

Nu sist så beskrev dom detta med tjuvstarter i Agility, jag jämför med att "knallapportera". De i sin tur jämför det med spelberoende människor. De har så lämpligt kallat texten en

KAMP I ENVISHET

Nu har jag försökt att skanna in texten som bild, så får vi se hur det går...

Nja... gick så där...

då skriver jag väl av det jag tycker var extra tänkvärt...


Citat ur Marie Hanssons text om "Tjuvstarter i Agility-en kamp i envishet"

Slumpvis belöning

En förare med tjuvstartsproblem har nästan alltid gjort det stora misstaget att, ett fåtal eller många gånger, acceptera att hunden sticker iväg och låter den gå vidare och göra hinder.  Även om man bara ibland låter hunden få fortsätta efter en tjuvstart räcker det för att förstärka det tjuvstartande beteendet! Det finns nämligen en fruktansvärt effektiv belöning som heter"intermittent förstärkning", det betyder slumpvis belöning. Med det menas att individen inte vet när belöningen kommer, men man hoppas varje gång att det är nu! Det fungerar väldigt bra även på människor, de deltar i spel, de köper lotter och drar  i spakar och hoppas hela tiden att turen ska stå dem bi just denna gång.

Slutcitat

Tänker vidare att hundar har ju olika fallenhet för just detta, precis som vi människor. En del av oss kan inte sluta spela när vi väl fått smak på det, andra kan  hålla det på en lagom nivå, andra är ointresserade!

Men ...det behöver ju inte vara knallapporter, eller tjuvstarter...
det kan ju vara vad som helst som just den hunden tycker är värt besväret, och inträffar det många gånger så är det ju så "mönstret" ser ut.

Minns Mixos diskmaskinsslickande, som valp och unghund t ex.

Han kom väl åt bestickkorgens smaskiga knivar någongång...inte gjorde väl det nåt, tyckte jag till en början..men allteftersom tiden gick så...upplevde han det tydligen som om att diskmaskinsluckans nedfällda läge och detta i kombination med att jag avlägsnade mig bort, ända till diskhon, så var det ett "varsågod" i hans värld...för så har det ju varit nu minst tre lyckosamma tillfällen.

förstår ni hur jag tänker?!

I min jakt på det försvunna ledarskapet, som jag ännu inte vet om det var brist på..., så gjorde jag, då för snart tre år sedan,i samråd med min  Sancho Panza, Marie, upp en lista över olater som  min kära hund hade för sig. Inte alltid sådant som jag absolut inte kunde tåla, men som var en ovana. Förutom bestickslisningen var det oxå bl a att bära smutsiga strumpor från tvättstugan (denna eviga akilleshäl..:)) och ännu mindre trevligt (särskilt under middagar med goda vänner, kan ni ana) använda underkläder. Dessa byten leverades snyggt och prydligt i hand. MEN vad 17!!? Vill man ha det så??

I hundens värld var det så det skulle gå till   tills dess att jag visade på ett annat mönster.

I samma text så skriver Marie Hansson om slalom i Agility. Att många hundar har en ide om att strunta i sista pinnen, vilket föraren ALDRIG godtar, utan tar tillbaka hunden och "gör om, gör rätt". Sällan, skriver Marie, så finns problemet med att inte ta sista pinnen i slalom på tävling. Däremot tjuvstarter, är vanligare.
Marie tror att det beror på att förare, i allmänhet, inte är lika konsekventa när det gäller tjuvstarter. "Att hunden ibland, får fortsätta banan räcker som motivation".

Min tanke är ju att vi har hundar som knallapporterar i intermittent förstärkning och vi har hundar som man ibland kan låta knalla, för att "få igång dem" lite.

Slutklämmen handlar om envishet! Att ha ork och uthållighet i kampen mot den slumpvisa belöningen. Att förare ger upp, eftersom de, i sin tur, inte är tillräckligt motiverade, för att ta tag i tjuvstarterna.
Nej så kan det vara- man ids inte, det är så mycket vilja och envishet inblandad från båda håll och ibland är det hunden i dessa ekipage som vinner kampen, ibland föraren. Beroende på vem som är envisast.

Hansson skriver också om "vem bestämmer?"

Hon skriver vidare att det inte handlar om att beröva hunen lyckan att jobba. Det det handlar om är att hund och människa bör vara överens om vem det är som ger startsignalen. Vilket ska vara människan, och hunden måste lära sig att behärska sig till dess att den signalen kommer.

Mönster-självlärda

Här kan man också fundera över våra tidiga problem med inkallningen. I min hunds värld, så inviterade jag till hans favvo lek "du kan inte ta mig"...Han kände igen mitt mönster...som förr eller senare gjorde att jag tog en, aldrig så liten rörelse, emot honom. Och DÄR gick självbelöningen igång!!
Det måste tillskrivas i första hand HannaPanna att det gick upp ett Liljeholmens för mig när du fick mig att fatta att Mixmox läste mig med att  "ett höjt ögonbryn" kan vara nog för honom att förstå vad det är som är på G.
Då kunde det, på den tiden, vara värt besväret man ev till slut fick. Men ack så skoj det var med leken!! För honom. Icke för mig!!

HUnden läser av situationen...
och gör nåt som den tycker passar bra, som den får ut nåt av...i sin egen lilla hjärna...

Som nu...med Mixos sök...på nåt sätt, förmodligen det AL beskrev...han har lyckats hitta pryttlar i terrängen, utan att lära sig använda näsan, och följa upp vittringar fullt ut. Eftersom det funnits så många prylar, eller många i minnet, så har han inte behövt - det har blivit BINGO ändå!. Självlärt, och fort har det gått. Jag har inte ens märkt att det var på gång. Som tur är så tror jag att jag hann se det innan det fick riktigt fäste, och jag försöker nu, som ni vet, bilda andra mönster.
Som tur är tror jag inte att den "stig" i sökarbetet Mixo arbetat upp, inte riktigt fått fäste, utan att vi nu tillsammans trampar upp en ny och mera rätt stig. Frågan är om den hinner sätta sig ordentligt innan de närmsta helgernas provstarter.
Jag tror det.
Om inte... så ska jag ändå starta... jag menar

---

En tröst till oss med nollor i prislistan:

Det är ju KUL att starta på prov, eller hur??!!
Tänk dig att du kan allt och din hund kan allt klockrent, ni går bara från klarhet till klarhet...
Vad blir det rent matematiskt?

En ynka start i nkl, två snabba i ökl och tre (tror jag?!?) i ekl. Totalt sex starter per hund!!

Snopet-bara sex gånger får man vara med.
Man måste ju ha massor av hundar för att få vara med lite då och då...

Vem hinner skaffa sig proverfarenhet på det? ;-)

Nej, då är det bättre att ha lite fler siffror i protokollet....så att man kan få vara med och kämpa lite ...

Som Ylva säger "det måste ju vara lite sport"!

Idag blev ögat vått...under träningen..

Vilket SÖK!!
Följer tipset från expertis och drog något kortare "spår" till dummisarna idag.

Fart och stil på min ära, vänder upp i vind, följer vittringar och plockar på direkten, som om inte det vore nog så får jag full fart in!!!
Vilken mirakelkur!!!
Om jag inte misstar mig så håller han på att självlära om greppen en aning.

6 apporter hade jag ute på ett rejält område. 5 fick han ta in på sök. Efter tre så stördes bilden av ett gräsklipparljud i fjärran (vovovov).
Ett enkelt
"Nej" från mig, avbröt larmandet och satte igång arbetet igen, underbart!!

Den sista pyttelilla apporten skickade jag Mixo över stock och sten på ett linjetag, och ett litet stopp hann jag med innan apporten (OOps) redan var på väg hemåt i flygande fläng!

En liten promenad och sedan avfyrade jag en dubbelmarkering, med Mixo parkerad 15 m bort (Jag har lillkopplet på som markering att "det är inte apporteringsdax nu") .
Jag som skytt stod gömd och sköt två dolda, där jag bara fick ett hum om riktningen...Men Mixo den strålande markören löste båda två skvättlätt!

Vilket underbart samarbete och vilket härligt träningspass. Vi avslutade vi kvällen med en liten promenad och därefter  favvoleken "du kan inte ta mig". Tänk att den som jag hatade så mycket för några år sedan, nu går att använda som det ultimata berömmet!!

PUSS Mixo!!!
Och tack för tipsen ni andra!!!

Jag har två teman: bättra söket och mental uthållighet (om det verkar som om jag håller på med alltihop samtidigt, så är det en fullt medveten åtgärd- för att försöka förlänga tiden som han ska orka menalt)

Efter avslutat jaktprov, var det hem och gnugga genikölarna som gällde...

Vad var det som hände??!!?

Varför?-Försök strunta i det och lista ut vad du ska göra åt det istället! =)

Hem och testa...med dummies, efter 2-3 olika träningstillfällen så kan jag konstatera att:

Någonting har hänt, men jag vet inte vad och när!
Ett missförstånd verkar ha smugit sig in, vad gäller det fria arbetet.

Under nedanstående generaliserar jag. Naturligtvis apporterar han ibland även under det fria söket, men det jag beskriver nedan är en tydlig tendens, som jag har för avsikt att bryta och att utbilda Mixo bättre helt enkelt.
Det tyx som om ; när Mixo får uppgiften att söka fritt, så är det just det han gör, han söker...finner, markerar...och lämnar apporten ?!?
Däremot så kan ja, om han blir ineffektiv och går ut ur området blåsa stopp på honom, och dirigera honom i en riktning, då är han hur med på noterna som helst. Han går i anvisad riktning och söker och plockar så upp, utan direkt kommando över apporten. Det handlar alltså inte om att han förväntar sig ett kommando över apporten, det är något annat...
Under dessa "testsökarbeten" så har jag verkligen fått vässa min hundläsarkunskap betydligt. Hur ser han ut när han söker, egentligen? hur ser han ut när han får vind? Hur ser han ut när han finner? Hur ser han ut när han lämnar?
Jo, han söker med väldigt hög näsa, det är små små ögonblicksstunder av markerat "byte", inte ens en huvudvridning behöver det vara, mera ett ögonkast.
Han jobbar mycket på minne, min lilla vän. Kankse är det så att han använder minnet i stor utsträckninig och näsa, i förhållande till minne, något mindre...?!
Dessutom..dessa klassiska "motivationsfält" -hmm...orsakar även de huvudbry....det tyx som om de inte gör saken bättre-utan, konstigt nog sämre, efter skott, så blir det mera utav ett koncentrationslöst springande, möjligen i jakt på en markering?!

Nåväl...det är tur att jag har de uppfödare jag har, aldrig lälngre bort än ett telefonsamtal.Tack tack tack!

---

---

Kosulterade expertis i ämnet och på gulingar, och beskrev vad jag ser och hur provet avlöpte.
Även med kommentaren att det är klart att han tidigare haft ett okej sök, annars skulle jag aldrig startat..om det nu är nån som trodde nåt annat :-)

Råd fanns i den kunskapsbanken; nämligen att dra apporterna, som ett spår efter nedslaget, 30-40 m. Jag hade nog tänkt på just detta att dra spår, men inte sååå långt! Gärna gömma apporterna lite risigt och snårigt...
Dessutom fick jag lite tips på hur jag ska tänka vid skicket på prov...just vad gäller min jycke...;-)

okej! Jag fick hjälp av träningskompisarna att lägga ut ett sök med sex apporter, modell spår. Och tro ni inte på självaste sjutusan att det funkar...!

Men varför då?  Vad är det som händer i hundrackarns hjärna??

Jag  vet ju sedan tidigare att han gärna rotar och bökar (roligare än ett vasstrå :-))för att finna apporter. Han kommer ogärna in tom. Men varför är det bättre att trilskas än att få saker och ting serverat på silverfat?
Upfödarteorin är att jaktlusten vaknar i spårandet och bökandet, att göra ett motivationsfält får nästa omvänd reaktion. Det blir ingen utmaning, om man så säger. Vissa hundar släpper då apporten när de får syn på matte eller husse när de kommer ut ur busken, men så är det inte för Plix. Gud ske pris! Min oro är möjligen att han mera lär sig att spåra än att söka. Men tanken är att spåren snabbt skall bli kortare. Och egentligen ...vet vi vad hundar gör annars då, på B prov t ex?
Hur som helst är detta det bästa tips jag har just nu, och är såå tacksam för att jag känner att jag gärna får slå en signal och få lite råd och dåd. Effektiv träningshjälp kan man säga. två telefonsamtal på sammanlagt 15 min, och jag känner redan att jag är en bit på väg.

---

En sak till!
Jag såg ju närbesläktade Goldens sökarbete i helgen, ett betydligt erfarnare ekipage, kan man ju lugnt säga :-). Men...detta att det är flera som markerar (om man så vill- söker med apport i munnen) på vägen in. Dessa små ögonkast, utan att byta riktning eller tendens till att byta apport, gör att man kan ju lätt nyttja den hjälp man fått av hunden att skicka i rätt riktning/område på nästa apport i provsituation, eftersom man redan fått en anvisning om var den ligger. Man vänder sig i den riktningen vid skicket. Kan oxå vara anledningen till den flackande blicken/sänkta farten vid inlevereringarna. Därmed har den gode Norén lite rätt i sin fundering kring min hund.

Vad Mixo lär mig!
Vad jag bara tycker om honom!!!

Dirigering

vid vattendirigering står 2-3 av de 10 talet elitförarna (jag skrev i elit på söndagen) hela tiden med sin hand i den position som hunden skall ha, så att om hunden sneglar bakåt, så får den direkt direktiv om vad det är som gäller, utan att behöva snurra helt om. Fantastiskt effektivt ffa vid UT skicket, men även åt sidorna. Snitsigt ochmycket lågmält blir det!!

Varför inte göra detsamma på land?

Undras just ja hur stor skillnad det är på min stopphand och min ut-helt om hand, på 50 m håll??!! Jag såg en tjej som nog kanske gör som jag gör-och på henne så var skillnaden minimal på långt håll. Dax att tänka om!

Mat

En erfaren förare och domare som startade på lördagen gick och utfodrade i MYCKET vatten sin hund 1-1/2 timme innan start, han tänker på blodsockerfall etc...låter vettigt, nån som tycker nåt om det?!

Målbildsträningens baksida??

Under lördagen kastade jag en dubbelmarkering, jag som kastare var dold och kasten syntes inte heller så mycket i den terräng vi var, mycket lövsly. Men detta var förstås en av tankarna med just detta.

bara några av de 12 hundar som startade fixade detta, som en dubbelmarkeringsövning. Resterande löste det med dirigering, om de löste det överhuvudtaget.

De flesta klarade den sist kastade, som iofs var en ljus trut. Men många, många gick på den andra i rätt riktning till den först kastade, sniffade runt och släppte sedan den vittringen för att återgå till den plats där det fortfarande doftade av den trut de nyss apporterat. Nu kommer min fundering...

Kan det vara så att man i den träning med målbilder (där man flera ggr skickar hunden till samma område) "lär" hunden att vid tveksamhet, åter gå till samma plats där man nyss varit, där finns det så gott som alltid mera att hämta.

För mycket och för lite skämmer allt..kanske

Under lördagsmiddagen dryftade jag detta med domaren, han funderade oxå över varför det var som det var vid markeringsövningarna, trodde att det låg något i min teori. en annan tanke kan vara att man inför öppenklass fokuserar på dirigeringsbiten i sin träning så starkt att man faktiskt lite grand missar att träna markeringar på land. Just detta med landmarkeringar-att det är svårt visade sig även i elitklass på söndagen.
Tål även det att tänka på.

De olika rasernas överslagshandlingar

Av olika anledningar kan ju en hund, som individ, få mental tilt, orken tar slut helt enkelt. Hur hanterar då raserna detta?!
Av vad jag sett i helgen, om man ska tordas ge sig på en generalisering...

Golden, gör litegrand som Mixo...springer/travar bort en stund för att få  en liten chans att klarna tankarna.
Labben, är till en början så övertänd, så att den springer hejvilt, utan att näsan är på inledningsvis. Från min post såg jag detta. Mest intressant var den hund som de facto sprang på truten inte mindre än fyra ggr, såpass att pippin gungade till. När racet är undanstökat 8klarnade tankar) fungerar de flesta näsor alldeles utmärkt och jobbet kan bli gjort i flygande fläng.
Flat - är den ras som numerärt hanterar pressen genom att helt enkelt gå för hårt åt viltet.

Ingen värdering i nåt av detta-det är bara noterat från en stubbe i skogen.

Farsan o andra släktingar

Vi har fått träffa Sörgoldens Evinrude, pappa Castor och andra Goldisar. Det var riktigt många på plats, förhållandevis. Det är kul, att träffas när man haft kontakt i några år!

Pris-eller inte pris

Inte var det kul att det inte höll provet igenom för oss, det ska jag inte förneka. Men vad många av de startande i alla klasser, som faktiskt inte de heller når till pris. Att det är så många-det har jag aldrig riktigt reflekterat över. Självklart så traor alla, jag inräknat, att det finns en möjlighet att nå pris, annars skulle man väl aldrig starta...eller skulle man det?
Även detta en ny tanke!

Hur det kan bli...

Ikväll har jag ÄNTLIGEN (!!) lyckats lura med mina träningskamrater ut på sjön, så att man kan få träna lite vatten och båt i kombination.
Mixo är en hejare på allt vad båtåkning och simning intill båt heter, att hoppa i och ur i flygande fläng.

Men just att apportera apporter som är kastade från båt...DET har inte hänt många ggr i hans liv. Och...eftersom han är en smula skeptisk till allt vad nyheter i miljön, synliga sådana,  så kan det ju vara en klok idé att träna just att kastaren sitter i båten...eller hur?!
Efter senaste tidens framgångsvåg är jag möjligen lite styv i korken (?!) :)

Vem 17 behöver träna enkla markeringar på blankvatten-inte jag inte, eftersom jag har världens bästa hund *megaironi*
Varför träna bara dubbelmarkering, när man kan lägga till att skicka en bra bit uppifrån land?! Nån som har nån aning?? nEJ, FRITT FRAM FÖR VÄRLDSMÄSTARHUNDEN!! *ironi*

Den enda förnuftiga tanke i mitt eget träningsupplägg var att jag skulle möta honom lite närmare vattnet, när han kom med apporten. Han har ju inte riktigt 100 % avlämningar om jag står en bit upp på land. För att slippa traggla med det idag så skickar jag honom från en bit upp på land, men möter halvvägs.

inte en siffra rätt-kan jag meddela!! :)

Fel som uppstod...

Första markeringen i dubbeln (notera att alla tankar på att båt+kastare är nytt, är som bortblåsta), landade bakom en  björks lövverk (i Mixos synfält).
Men det är ju bara fjask...att bry sig om sådant, eftersom man är en sådan storfräsare *NOT*
Den andra på blankvatten..

Dags för skick:

Mixo går ut på mitt "markeringskommando", men blir stannade på kanten och ser allmänt förvirrad ut. Inte så konstigt kanske eftersom han egentligen inte sett markeringen.
Matte-tjänstvillig, som vanligt, ger ett extra kommando och manar på jycken ut i vattnet.Jodå han går ut och hämtar sin apport. Att han simmar 45 grader fel, men får vind kanske inte är så konstigt, när han inte såg den...

Matte (som tydligen är född igår bakom farstun och inte har alla indianer i kanoten) möter då upp på klippkanten, och den signalkänsliga hunden, viker av åt sidan och kliver upp lite längre bort åt vänster. Eftersom den giriga matten hotfullt närmar sig bytet, använder en irriterad röst och stirrar ihållande på sin hund, så kanske inte det är så konstigt.

Lämplig plats för mig istället för ute i bushen med jycken ikväll

Nästa skick-
samma sak händer på kanten till vattnet-förvirrad hund. Blir uppmanad att gå i av sin tjänstvilliga matte, som nu tydligen bestämt sig för att hon har två skickkommandon vid vattenmarkering . Det första vid start uppe på land, som i den stackars hundens värld håller på att betyda "spring fram till strandkanten och vänta på ytterligare direktiv", nr 2 kommer precis där, vid kanten. Så där ja...då håller vi på att befästa något man inte alls vill ha...

Till mitt försvar kan jag säga att jag var helt tagen på säng. Har väl aldrig sett en tvekan att gå i vatten...

Plötsligt får mina stackars hjärnceller kontakt med varandra igen! Och jag inser att jag mest troligt inte ser särskilt trevlig ut på strandkanten, i Mixos ögon. Så jag tar emot vid startplatsen hädanefter, och ser man på!!!Simsalabim, så kommer hund och apport upp till matte, utan mankemang, som skakningar eller sidoförflttningar vid landstigningen.



Därefter gör vi en enkelmarkering från båt och håller klaffen (glappkäft)-simsalabim!!  Rätt tänkt, nu gick det vägen!!

Till sist måste jag bara kolla av om det sitter ihop med båten att dubbeln inte funkade, så jag kastar en dubbel från land. Så som det vanligtvis varit hittills i livet, för den stackars hunden.
Jo då, det gick vägen och det gick att skicka långt uppifrån land och ta emot på samma ställe.

Någon brukar mässa om att man ska bara öka en svårighet i taget, jag tror hon heter Lotten.

Av ovanstående självkritiska noteringar kan man notera att det jag trodde skulle gå galant, att skicka högt från land - gick inte!
Att jag inte har tillräckligt säkra icke skakande avlämningar uppe långt uppe på landbacken-inte heller stämmer, det har jag-eller Mixo kanske. Jag lämnar väl inget? Om jag inte vimsat ihop det oxå så att det är jag som lämnar av och han som tar emot?!!

Men jag brukar alltid ha ett sista försvar att det finns större män än jag (som inte är nån man)som TROTT FEL!

Hur var det nu Hanna?! När hunden gör rätt så är det förarens förtjänst, när hunden gör fel så är det uteslutande hundens fel. Eller...;-) Ser fram emot ditt kåseri. Man skulle kunna säga att jag ibland är som en kåsing ( håsjömål för udda, mindre begåvad person)

Om det av någon anledning inte framkommit att jag varit ett klantarsel ikväll, som Mixo är en gudagåva som fungerar överhuvudtaget tillsammans med, så kan jag tala om att jag var ett klantarsel, men fick kontroll på det hela innan vi gick hem.