GOLDENBROTHERS

Vad är hundar ute efter?
Jo att få något ut av det dom gör...

Jag tycker att tidningen Canis, igen, beskriver det så bra. Det är en tidning som mera än en gång lyckas klä mina tankar och funderingar i ord. En finess de ofta kör med är att på nåt sätt få en, iallafall mig, att förså hur hundens hjärna fungerar genom att jämföramed människans.
Den som vill kan kalla det att som man ropar i skogen får man svar, eftersom deras uppfattning ofta samstämmer med min egen.

Nu sist så beskrev dom detta med tjuvstarter i Agility, jag jämför med att "knallapportera". De i sin tur jämför det med spelberoende människor. De har så lämpligt kallat texten en

KAMP I ENVISHET

Nu har jag försökt att skanna in texten som bild, så får vi se hur det går...

Nja... gick så där...

då skriver jag väl av det jag tycker var extra tänkvärt...


Citat ur Marie Hanssons text om "Tjuvstarter i Agility-en kamp i envishet"

Slumpvis belöning

En förare med tjuvstartsproblem har nästan alltid gjort det stora misstaget att, ett fåtal eller många gånger, acceptera att hunden sticker iväg och låter den gå vidare och göra hinder.  Även om man bara ibland låter hunden få fortsätta efter en tjuvstart räcker det för att förstärka det tjuvstartande beteendet! Det finns nämligen en fruktansvärt effektiv belöning som heter"intermittent förstärkning", det betyder slumpvis belöning. Med det menas att individen inte vet när belöningen kommer, men man hoppas varje gång att det är nu! Det fungerar väldigt bra även på människor, de deltar i spel, de köper lotter och drar  i spakar och hoppas hela tiden att turen ska stå dem bi just denna gång.

Slutcitat

Tänker vidare att hundar har ju olika fallenhet för just detta, precis som vi människor. En del av oss kan inte sluta spela när vi väl fått smak på det, andra kan  hålla det på en lagom nivå, andra är ointresserade!

Men ...det behöver ju inte vara knallapporter, eller tjuvstarter...
det kan ju vara vad som helst som just den hunden tycker är värt besväret, och inträffar det många gånger så är det ju så "mönstret" ser ut.

Minns Mixos diskmaskinsslickande, som valp och unghund t ex.

Han kom väl åt bestickkorgens smaskiga knivar någongång...inte gjorde väl det nåt, tyckte jag till en början..men allteftersom tiden gick så...upplevde han det tydligen som om att diskmaskinsluckans nedfällda läge och detta i kombination med att jag avlägsnade mig bort, ända till diskhon, så var det ett "varsågod" i hans värld...för så har det ju varit nu minst tre lyckosamma tillfällen.

förstår ni hur jag tänker?!

I min jakt på det försvunna ledarskapet, som jag ännu inte vet om det var brist på..., så gjorde jag, då för snart tre år sedan,i samråd med min  Sancho Panza, Marie, upp en lista över olater som  min kära hund hade för sig. Inte alltid sådant som jag absolut inte kunde tåla, men som var en ovana. Förutom bestickslisningen var det oxå bl a att bära smutsiga strumpor från tvättstugan (denna eviga akilleshäl..:)) och ännu mindre trevligt (särskilt under middagar med goda vänner, kan ni ana) använda underkläder. Dessa byten leverades snyggt och prydligt i hand. MEN vad 17!!? Vill man ha det så??

I hundens värld var det så det skulle gå till   tills dess att jag visade på ett annat mönster.

I samma text så skriver Marie Hansson om slalom i Agility. Att många hundar har en ide om att strunta i sista pinnen, vilket föraren ALDRIG godtar, utan tar tillbaka hunden och "gör om, gör rätt". Sällan, skriver Marie, så finns problemet med att inte ta sista pinnen i slalom på tävling. Däremot tjuvstarter, är vanligare.
Marie tror att det beror på att förare, i allmänhet, inte är lika konsekventa när det gäller tjuvstarter. "Att hunden ibland, får fortsätta banan räcker som motivation".

Min tanke är ju att vi har hundar som knallapporterar i intermittent förstärkning och vi har hundar som man ibland kan låta knalla, för att "få igång dem" lite.

Slutklämmen handlar om envishet! Att ha ork och uthållighet i kampen mot den slumpvisa belöningen. Att förare ger upp, eftersom de, i sin tur, inte är tillräckligt motiverade, för att ta tag i tjuvstarterna.
Nej så kan det vara- man ids inte, det är så mycket vilja och envishet inblandad från båda håll och ibland är det hunden i dessa ekipage som vinner kampen, ibland föraren. Beroende på vem som är envisast.

Hansson skriver också om "vem bestämmer?"

Hon skriver vidare att det inte handlar om att beröva hunen lyckan att jobba. Det det handlar om är att hund och människa bör vara överens om vem det är som ger startsignalen. Vilket ska vara människan, och hunden måste lära sig att behärska sig till dess att den signalen kommer.

Mönster-självlärda

Här kan man också fundera över våra tidiga problem med inkallningen. I min hunds värld, så inviterade jag till hans favvo lek "du kan inte ta mig"...Han kände igen mitt mönster...som förr eller senare gjorde att jag tog en, aldrig så liten rörelse, emot honom. Och DÄR gick självbelöningen igång!!
Det måste tillskrivas i första hand HannaPanna att det gick upp ett Liljeholmens för mig när du fick mig att fatta att Mixmox läste mig med att  "ett höjt ögonbryn" kan vara nog för honom att förstå vad det är som är på G.
Då kunde det, på den tiden, vara värt besväret man ev till slut fick. Men ack så skoj det var med leken!! För honom. Icke för mig!!

HUnden läser av situationen...
och gör nåt som den tycker passar bra, som den får ut nåt av...i sin egen lilla hjärna...

Som nu...med Mixos sök...på nåt sätt, förmodligen det AL beskrev...han har lyckats hitta pryttlar i terrängen, utan att lära sig använda näsan, och följa upp vittringar fullt ut. Eftersom det funnits så många prylar, eller många i minnet, så har han inte behövt - det har blivit BINGO ändå!. Självlärt, och fort har det gått. Jag har inte ens märkt att det var på gång. Som tur är så tror jag att jag hann se det innan det fick riktigt fäste, och jag försöker nu, som ni vet, bilda andra mönster.
Som tur är tror jag inte att den "stig" i sökarbetet Mixo arbetat upp, inte riktigt fått fäste, utan att vi nu tillsammans trampar upp en ny och mera rätt stig. Frågan är om den hinner sätta sig ordentligt innan de närmsta helgernas provstarter.
Jag tror det.
Om inte... så ska jag ändå starta... jag menar

---

En tröst till oss med nollor i prislistan:

Det är ju KUL att starta på prov, eller hur??!!
Tänk dig att du kan allt och din hund kan allt klockrent, ni går bara från klarhet till klarhet...
Vad blir det rent matematiskt?

En ynka start i nkl, två snabba i ökl och tre (tror jag?!?) i ekl. Totalt sex starter per hund!!

Snopet-bara sex gånger får man vara med.
Man måste ju ha massor av hundar för att få vara med lite då och då...

Vem hinner skaffa sig proverfarenhet på det? ;-)

Nej, då är det bättre att ha lite fler siffror i protokollet....så att man kan få vara med och kämpa lite ...

Som Ylva säger "det måste ju vara lite sport"!