GOLDENBROTHERS

Innebar inte heller det nåt pris för oss, men den här gången kom vi liiite längre innanför startlinjen.

I arla morgonstund hämtade jag upp mina följeslagare; Yla & Marie.
Tänk att de, mina träningskompisar, offrar tid och energi på att följa med och stötta/peppa/titta.

Vi hade fått startnummer 4.
Kändes rätt bra. Man hinner vara med på genomgången, se första hunden.
Funktionärsmissarna hinner bli avklarade och...jordgetingar utrotade.mm

Marie hjälpte mig med uppvärmningen av Mixo, vi tog en rejäl promenad, inkl tillhörande duvor. Vi avverkade markeringar, ett litet sök och en dirigering, som påminde om provets. Allt kändes tipp, topp! Dessutom fick Mixo ta det dopp i spat, som skulle få honom att inte lägga ned och skaka och plocka upp på första vattenmarkeringen.

Vi lade upp lite strategier inför skicken på sökarbeteet, eftersom jag memorerat hur det låg, och vilket vilt som fanns var. Tanken på kaninen var lite oroande-men slogs ur hågen. Idag är idag !

Väl tillbaka var hunden före oss inne, så vi fick sitta och mysa lite. Det kändes bra, lite spänd, men inte alls supernervös.
Mixo kan, jag kan. Nervösa och negativa tankar är förbjudna att säga högt, nästan inte ens tänka.
Fokus på hunden och moment för moment.

Provet var rakt och enkelt upplagt, inga konstigheter Mixo bör klara det.

Börjar med  en transport, därfter två enkla vattenmarkeringar. Dessa går bra, så när som lägga ned-skaka-lyfta upp, på första, men inte på andra (gissel-men det får vi lösa)

Sedan kommer fältet.
Mixo är på, med och laddad. Precis när vi är redo börjar hunden som satt i passivitet bredvid oss att skälla. Det blev ju lite stök, eftersom domaren, naturligtvis, måste tala med dem.
Detta möter inga problem hos oss, det blev bara lite väntan.

Hmmm...lyckas med strategin att skicka Mixo på ett vilt lång ut först, en trut. Det var så HÄÄÄrligt i magen och se honom skutta ned för slänten med fågeln i munnen, leverera snyggt och prydligt. PUss!!
Därefter var min tanke att sikta, i all diskretion, på kråkan lite lätt till höger om oss..
Till höger låg även en lockande doftkedja av inget mindre än en kanin <3 <3 <3
Under en gran upphörde doftkedjan. Jag skönjde ett plockande under granen och drog en lättnadens suck när han beslöt sig för att lyfta upp den och komma in. TRODDE JAG!!! 5-7 m framför mig, och domaren. Så börjar Mixo säkerställa att kaninen är riktigt död.
Jag försöker få kontakt, vilket inte lyckas förrän jag lämnat min position (Nu får det bära eller brista tänkte jag och gick och kommenderade apport!)
Där var provet slut, självklart! Inget att säga om.

Jag tog/tar det hela med fattning och vet att jag har fått denna hund att sluta kuta runt som en vettvilling med dummies. Jag har varit med om "Tjo vad det var livat i andholken", Duvmassakering. Korptveksamheter...Så...nu ska jag på en femdygns intensivkurs försöka nöta in detta med kaninhanteringen.

Så det ska väl gå det här med. Men det skulle ju inte göra något om det gick av sig själv en gång... =)

Som ni kanske förstått så har detta med kaninen varit under uppsegling. Med kulmen igår! Någon egentlig överraskning var det ju inte.
När vi var klara kom det en värmevåg mot mig från funktionärer, mina träningskompisar och publik. Flera vilt (hahaha) främmande människor. Kom fram och pratade och verkligen såg ut att uppriktigt mena "Vad synd!" . En man (55+) kom med sin kompis och faktiskt kramade om mig helt vänskapligt och sa vad han hade noterat i Mixo och hade lite tips. Han hade dessutom den goda smaken att först säga "du kan väl lyssna-sedan får ta det om du vill hadet. Vill du inte, så är det upp till dig".
Flera gav uttryck för att de verkligen gillat det de sett av oss. Mixo verkar charma både den ena och den andra, för så många ville komma och gulla med honom, och lite säga "baskade buse!"

Så därmed har vi ytterligare proverfarenhet, som vi så väl behöver, eller hur?!