GOLDENBROTHERS

Hur det kan bli...

Ikväll har jag ÄNTLIGEN (!!) lyckats lura med mina träningskamrater ut på sjön, så att man kan få träna lite vatten och båt i kombination.
Mixo är en hejare på allt vad båtåkning och simning intill båt heter, att hoppa i och ur i flygande fläng.

Men just att apportera apporter som är kastade från båt...DET har inte hänt många ggr i hans liv. Och...eftersom han är en smula skeptisk till allt vad nyheter i miljön, synliga sådana,  så kan det ju vara en klok idé att träna just att kastaren sitter i båten...eller hur?!
Efter senaste tidens framgångsvåg är jag möjligen lite styv i korken (?!) :)

Vem 17 behöver träna enkla markeringar på blankvatten-inte jag inte, eftersom jag har världens bästa hund *megaironi*
Varför träna bara dubbelmarkering, när man kan lägga till att skicka en bra bit uppifrån land?! Nån som har nån aning?? nEJ, FRITT FRAM FÖR VÄRLDSMÄSTARHUNDEN!! *ironi*

Den enda förnuftiga tanke i mitt eget träningsupplägg var att jag skulle möta honom lite närmare vattnet, när han kom med apporten. Han har ju inte riktigt 100 % avlämningar om jag står en bit upp på land. För att slippa traggla med det idag så skickar jag honom från en bit upp på land, men möter halvvägs.

inte en siffra rätt-kan jag meddela!! :)

Fel som uppstod...

Första markeringen i dubbeln (notera att alla tankar på att båt+kastare är nytt, är som bortblåsta), landade bakom en  björks lövverk (i Mixos synfält).
Men det är ju bara fjask...att bry sig om sådant, eftersom man är en sådan storfräsare *NOT*
Den andra på blankvatten..

Dags för skick:

Mixo går ut på mitt "markeringskommando", men blir stannade på kanten och ser allmänt förvirrad ut. Inte så konstigt kanske eftersom han egentligen inte sett markeringen.
Matte-tjänstvillig, som vanligt, ger ett extra kommando och manar på jycken ut i vattnet.Jodå han går ut och hämtar sin apport. Att han simmar 45 grader fel, men får vind kanske inte är så konstigt, när han inte såg den...

Matte (som tydligen är född igår bakom farstun och inte har alla indianer i kanoten) möter då upp på klippkanten, och den signalkänsliga hunden, viker av åt sidan och kliver upp lite längre bort åt vänster. Eftersom den giriga matten hotfullt närmar sig bytet, använder en irriterad röst och stirrar ihållande på sin hund, så kanske inte det är så konstigt.

Lämplig plats för mig istället för ute i bushen med jycken ikväll

Nästa skick-
samma sak händer på kanten till vattnet-förvirrad hund. Blir uppmanad att gå i av sin tjänstvilliga matte, som nu tydligen bestämt sig för att hon har två skickkommandon vid vattenmarkering . Det första vid start uppe på land, som i den stackars hundens värld håller på att betyda "spring fram till strandkanten och vänta på ytterligare direktiv", nr 2 kommer precis där, vid kanten. Så där ja...då håller vi på att befästa något man inte alls vill ha...

Till mitt försvar kan jag säga att jag var helt tagen på säng. Har väl aldrig sett en tvekan att gå i vatten...

Plötsligt får mina stackars hjärnceller kontakt med varandra igen! Och jag inser att jag mest troligt inte ser särskilt trevlig ut på strandkanten, i Mixos ögon. Så jag tar emot vid startplatsen hädanefter, och ser man på!!!Simsalabim, så kommer hund och apport upp till matte, utan mankemang, som skakningar eller sidoförflttningar vid landstigningen.



Därefter gör vi en enkelmarkering från båt och håller klaffen (glappkäft)-simsalabim!!  Rätt tänkt, nu gick det vägen!!

Till sist måste jag bara kolla av om det sitter ihop med båten att dubbeln inte funkade, så jag kastar en dubbel från land. Så som det vanligtvis varit hittills i livet, för den stackars hunden.
Jo då, det gick vägen och det gick att skicka långt uppifrån land och ta emot på samma ställe.

Någon brukar mässa om att man ska bara öka en svårighet i taget, jag tror hon heter Lotten.

Av ovanstående självkritiska noteringar kan man notera att det jag trodde skulle gå galant, att skicka högt från land - gick inte!
Att jag inte har tillräckligt säkra icke skakande avlämningar uppe långt uppe på landbacken-inte heller stämmer, det har jag-eller Mixo kanske. Jag lämnar väl inget? Om jag inte vimsat ihop det oxå så att det är jag som lämnar av och han som tar emot?!!

Men jag brukar alltid ha ett sista försvar att det finns större män än jag (som inte är nån man)som TROTT FEL!

Hur var det nu Hanna?! När hunden gör rätt så är det förarens förtjänst, när hunden gör fel så är det uteslutande hundens fel. Eller...;-) Ser fram emot ditt kåseri. Man skulle kunna säga att jag ibland är som en kåsing ( håsjömål för udda, mindre begåvad person)

Om det av någon anledning inte framkommit att jag varit ett klantarsel ikväll, som Mixo är en gudagåva som fungerar överhuvudtaget tillsammans med, så kan jag tala om att jag var ett klantarsel, men fick kontroll på det hela innan vi gick hem.