Mycket har hänt 070424
Väldigt mycket har skett de senaste månaderna. Jag gjorde till att börja med avsteg ifrån min föresats att inte jaktträna.
OCH just det har lyckats. Mixo kommer in med sina apporter nu. Ända tills för en vecka sen var jag själaglad för det.
MEN något annat har skett under resans gång, farten har dragits ned. Framförallt in. Varför det har blivit så finns det många teorier om, säkert lika många som de jag diskuterar det med :). Men jag tycker ändå att varje aspekt är värd att ta till sig och fundera över. En del ligger i Mixos natur och en del i hur jag hanterat det.
Den teori jag har arbetat efter handlar kort sagt om att Mixo av en eller annan anledning har känt hot om bytet från mig, utifrån den teorin har jag med , jag citerar min läromästare i detta fall Håkan Johanzon, lyckats "locka, lura och manipulera" Mixo att komma in med grejorna, varje gång.
Nu funderar jag över om att det ändå är "hotkänslan" i Mixo som gör att han ändå vill behålla bytet, så drar han ut på tiden på vägen in. Och framförallt hur jag ska råda bot på det.
I maj skall vi på internat med å ena sidan Håkan och hans sambo Karina och senare med Lasse Johnsson. Kanske visar sig det att någon av dom har en liten nyckel till även denna problemställning.
Sanningen är att jag periodvis, hur mycket jag än älskar denna hund, tvivlar. Det jag vet är att han på många sätt är toppen!! Jag vill inte byta ut honom, men kanske han ändå inte visat sig vara den jakthund jag hade hoppats på.
Helgen som var, var jag dels hos Birgitta och Nelly (Goldentjejerna) och även hos Lasse och Cilla. Härliga dagar, trevligt och kul. Känner mig alltid så välkommen.
Inkallningen- fjolårets JÄTTEPROBLEM känns som om det är överstökat nu.
Igår lämnade jag vår tomt för första gången utan att ens ta med ett koppel. Vi brukar aldrig träffa några andra i skogen nedanför oss, men igår träffar vi på 1) Två andra hundägare med sina hundar. Mixo kom in när jag ropade, jippi!! DET var inget jag trodde på för några måader sedan. 2) Andra fotgängare, dessa upptäcker Mixo först, han "fryser" blir paralyserad, jag kallar, inget händer mera än att han börjar skälla (jag ser att han är osäker-och VET numera att han går inte fram utan stöd). Som de kloka människaor vi möter ÄR, så pratar de inte med honom. Jag går bakåt ifrån "faran" och kallar in. Vid andra försöket kommer han in! Bravo, därefter går vi tillsammans och hälsar på de otäcka fotgängarna.
Ja - jag är nöjd med dessa examensprov i inkallning, de var så att säga IRL. Men visst 17 har jag/vi jobbat på det, säger man annat så ljuger man :).
Ett annat drag som jag gjort är att jag valt att ge Mixo en spruta för kemisk kastraktion. I dagsläget kan jag inte uttala mig om hur jag tycker att det är. Den kommer att sitta i hans kropp ytterligare två månader. Jag skall utvärdera senare för att fatta ett mera permanent beslut.
Vi var ävn anmälda till en lydnadstävling Lkl I, men med kemiska preparat i kroppen räknas man som dopad, och får inte delta. Så det blev ingen debut.
För tillfället ligger jag lite lägre med lydnaden. Nu jobbar vi i andra änden istället, mera bus och stoj!
OCH just det har lyckats. Mixo kommer in med sina apporter nu. Ända tills för en vecka sen var jag själaglad för det.
MEN något annat har skett under resans gång, farten har dragits ned. Framförallt in. Varför det har blivit så finns det många teorier om, säkert lika många som de jag diskuterar det med :). Men jag tycker ändå att varje aspekt är värd att ta till sig och fundera över. En del ligger i Mixos natur och en del i hur jag hanterat det.
Den teori jag har arbetat efter handlar kort sagt om att Mixo av en eller annan anledning har känt hot om bytet från mig, utifrån den teorin har jag med , jag citerar min läromästare i detta fall Håkan Johanzon, lyckats "locka, lura och manipulera" Mixo att komma in med grejorna, varje gång.
Nu funderar jag över om att det ändå är "hotkänslan" i Mixo som gör att han ändå vill behålla bytet, så drar han ut på tiden på vägen in. Och framförallt hur jag ska råda bot på det.
I maj skall vi på internat med å ena sidan Håkan och hans sambo Karina och senare med Lasse Johnsson. Kanske visar sig det att någon av dom har en liten nyckel till även denna problemställning.
Sanningen är att jag periodvis, hur mycket jag än älskar denna hund, tvivlar. Det jag vet är att han på många sätt är toppen!! Jag vill inte byta ut honom, men kanske han ändå inte visat sig vara den jakthund jag hade hoppats på.
Helgen som var, var jag dels hos Birgitta och Nelly (Goldentjejerna) och även hos Lasse och Cilla. Härliga dagar, trevligt och kul. Känner mig alltid så välkommen.
Inkallningen- fjolårets JÄTTEPROBLEM känns som om det är överstökat nu.
Igår lämnade jag vår tomt för första gången utan att ens ta med ett koppel. Vi brukar aldrig träffa några andra i skogen nedanför oss, men igår träffar vi på 1) Två andra hundägare med sina hundar. Mixo kom in när jag ropade, jippi!! DET var inget jag trodde på för några måader sedan. 2) Andra fotgängare, dessa upptäcker Mixo först, han "fryser" blir paralyserad, jag kallar, inget händer mera än att han börjar skälla (jag ser att han är osäker-och VET numera att han går inte fram utan stöd). Som de kloka människaor vi möter ÄR, så pratar de inte med honom. Jag går bakåt ifrån "faran" och kallar in. Vid andra försöket kommer han in! Bravo, därefter går vi tillsammans och hälsar på de otäcka fotgängarna.
Ja - jag är nöjd med dessa examensprov i inkallning, de var så att säga IRL. Men visst 17 har jag/vi jobbat på det, säger man annat så ljuger man :).
Ett annat drag som jag gjort är att jag valt att ge Mixo en spruta för kemisk kastraktion. I dagsläget kan jag inte uttala mig om hur jag tycker att det är. Den kommer att sitta i hans kropp ytterligare två månader. Jag skall utvärdera senare för att fatta ett mera permanent beslut.
Vi var ävn anmälda till en lydnadstävling Lkl I, men med kemiska preparat i kroppen räknas man som dopad, och får inte delta. Så det blev ingen debut.
För tillfället ligger jag lite lägre med lydnaden. Nu jobbar vi i andra änden istället, mera bus och stoj!
Kommentarer
Postat av: A-L
Äntligen ett livstecken ... !
Alltid lika intressant att läsa hur du funderar och provar olika infallsvinklar och som vanligt kan jag bara konstatera att bröderna är lika varandra. Det enda som skiljer är att där ni är nu är vi om ca 6 månader ...=)
Hoppas vi kan ses något i sommar.
Postat av: Birgitta m Goldentjejerna
Jag håller med A-L, kul att se att du är tillbaks! Mixo är en jätemysig hund och jag tror ni kan hitta rätt med glädje och bus och korta korta träningspass.
Trackback