Ett nytt genombrott? 060922
For hem från jobbet igår.
LÅg till 13,00 idag. Då klev jag upp och var som ny igen, ja rösten är fortfarande oigenkänlig-men känslan är bättre.
Har funderat på Mixos inkonsekventa beteende en tid.
Det är så att han bara busar med dummies, med handtaget framme. Teorin är ju att slängandet runt munnen initierar en stor leklust i kombination med social kamplust.
MEN på sista tiden har han under rastningar kommit att finna olika"sladdriga" föremål. En plastpåse och en relativt stor garnhärva. Dessa levererar han stolt in till matte, utan någon direkt anmodan.
Varför då? De sladdrar ju också kring munnen. Förr i tiden skulle han aldrig gjort så med egna fynd, men NU gör han det.
Teori: I Mixos värld så är det lek jag skickar ut honom på vid kast av leksak-dvs dummie, i mattes värld VIKTIGT arbetsredskap. För viktigt???
Detta beteende är då troligen situationsbundet.
Marie föreslog "Vad händer om han bara råkar hitta en dummie då? KOmmer han in med den på samma sätt som med påsen? När han inte fått nåt kommando?"
Sagt och gjort - ut i rastområdet och försöka att omärkt slänga iväg en dummie,det tar sin tid. För han har järnkoll på mig, även om distansen kan se lång ut.
Men efter en tid lyckades jag. Sedan strosade vi runt i området. I väntan på att han skulle springa på objektet-det gjorde han också.
Mixo tycktes tänka "vad luktar det, vad luktar det...Aha karaktäristiskt skutt och stamp på dummien, AHA!!! En leksak, snegla på matte, SKAKA, SKAKA och springa"
Jag hade ju inte gett nåt kommando, så jag gick och lade mig i gräset på ett ställe där vi brukar ligga och "fjollra"- utan kommentarer. Han håller efter, men på 10-12 m avstånd, lekinvitsställning.
Nähä tänkte jag-det höll inte. Då går jag hem (jag är lugn inombords-tänkte att har detta hänt 29 eller trettio gånger kan väl inte spela någon roll). Han ska inte få det som är så KUL - den sociala kampen mot mig, jag tittar inte ens åt honom. Då hänger han, som väntat, efter mig. Springer förbi, in på gårdsplanen och lägger dummien framför bron.
-Vad har du för nåt?
-Kom med den då.
DÅ griper han och levererar snyggt och prydligt den in till mig, i hand med upplyft huvud, och svepande svans.
Tack -duktig-godis.
Tittar på matte "Mera"
Okej vill du hämta igen. Jag kastar en något stillsam gladapport-han gör om det. Fattar först i handtaget-byter sedan grepp och bär riktigt, utan trams, till mig IGEN!
Lagom med klick och beröm. Jag försökte se det som en självklarhet, likaväl som det är med bollarna.
Sedan gjorde vi om FEM ggr till. Ökade avståndet något varje gång, och de två sista i lite knepigare terräng (högt gräs/bland veden).
Jag har bytt kommando när jag skickar från mitt käcka "JA" til att viskande "apport". Vilket är det kommando jag använt mig av vid gripande träningen.
ALLA sex apporteringarna gick utan anmärkning.
PÅ värsta bäbis avståndet i och för sig. Men ändå känner jag att detta har han INTE någonsin gjort förr. Alltså apporterat dummie, med tillgång till handtaget, på detta sätt.
Kan det vara ett genombrott på G??
Tror att du är inne på något väldigt, väldigt viktigt som stämmer på en bror till...
Han scannar mig så otroligt bra! Naturligtvis det jag säger och gör men framförallt mina känslolägen - det jag tror att jag döljer - jo pytt!
Det gäller för mig att slappna av och inte ge en antydan till att jag tex tycker att dummien är viktigare än bollen och att hellre nonchalera än bli irriterad.
På våra morgonpromenader så brukar vi öva på visselsignaler - stanna/hit/närsök. Ibland när han är på väg in så kan han tvärsläppa bollen och börja lukta på någon fläck han passerat - jag blir bokstavligen vansinnig - det är ett beteende som jag inte klarar av! Det effektivaste agerandet för mig då är att tyst och stilla hämta bollen, stoppa den i fickan och gå vidare utan att ägna Mysak en blick! Helt tvärtemot vad jag lärt mig tidigare... Har alltid fått rådet att "ta tag i hunden" "visa vem som bestämmer" " utöva ledarskap" ... men det utlöser ofelbart den sociala kamplusten! Med ignorera-attityden så får jag istället en hund som tigger - verkligen tigger - om en ny chans/nya arbetsuppgifter.
Har du läst "I samspråk med hunden. Lugnande signaler" av Turid Ruugas? Om inte så kan jag rekommendera den. Inga stora omvälvande nyheter, men det finns en hel del tänkvärt!
Nog är bröderna bröder alltid. Macko har ju det här beteendet när han funnit/hämtat apporten - vill inte komma till husse men vill gärna leka. Bäst att ignorera för jag har inte en chans att få tag på honom i det läget. Vi tränar fortfarande bara apportering inomhus eller med koppel eller lina hängande efter och då sköter han sig ganska bra. Jag lever i tron om att det oönskade beteende kommer att försvinna en dag...och precis som Lotten konstaterat så känns det som man har en riktigt duktig hund allt oftare - och då tänker jag på bruks-lydnad och spårarbete som vi ägnar oss åt mest.
Ett tips som jag fick från Lena Bratsberg i torsdags, ang vårt yrväder, var att leka mycket med hunden och även leka med dummien! Jag som trodde att dummies var heliga.....
I går testade jag. Hon kom in med en dummy, jag gjorde lekinvitstecken till henne, fick dummyn kastade iväg den direkt och Nelly efter. Gissa om den tjejen kom in snabbt med sina dummies.
Hon fick sticka direkt för nu visste jag ju att det var själva inkallningen, med apport, som jag tränade.
Idag, när vi var på skogspromenad, var det ingen lek utan belöning i form av godis. Och inte försökte Nelly leka med dummien då! Jag tror att det är vi tvåbenta som faktiskt försvårar för hunden genom att ta det för allvarligt.
Sköt om dig nu så du snart blir bra igen!