apporteringsträning 060324
Idag tog vi en friluftsmidddag vid Jaktstugan i Kälsjön. På vårvintern är det underbart däruppe!!
Packade träningsväskorna (!). Mixo var helt underbar hela utflykten, höll sig intill oss. Några vandringar ut på vägen bredvid, men gick hur bra som helst att kalla tillbaka honom. Under tiden tycktes polletten ramla ned; att man skall hålla sig på ett visst ställe, i denna skogsbacke. Även idag mötte den fastfrusna Älghuden (slarviga jägare!!) på skräckblandad förtjusning av hunden. Men idag tordes han fram till den - fast vi säger ifrån. Vill inte ha små Älgrester kring vindskyddet.
Husse var villig skytt idag, med apportkastaren. Sköt 15 skott, varav säkert 7 var "poffar". 3 var pang utan apportering för Mixo. Han stack på en enda. Men då hade jag lämnat honom, och höll på med nåt annat. Det fina i den kråksången var att det gick utmärkt att stoppa honom, och kalla in på plats igen. Utan nåt som helst krångel. Slarvig matte, men jag brukar tänka på vad Lasse sade en gång "det blev ett missförstånd", och så kan det nog vara ibland. Att det blir missförstånd. Annars är han förvånansvärt fast duktig på att sitta still, när det behövs.
Första skottet gick 50-60 m in över en liten tjärn, brant dike som skulle forceras, där tog det en liten stund för den lille att bestämma sig. Men det gjorde han helt utan påverkan av oss. Jag sade till Husse "klarar han det här då är han skitduktig!" . Han ringade in området kring "ägget" ganska snabbt. Finner i snön och vänder, helt spontant om, till mig. Bra, ropar jag. Med min berömma lagom röst. Jag har lärt mig att om jag speedar upp, så gör Mixo det åxå. Han lämnar av hos mig, i hand. Viss finputs behövs ju, innan det är snyggt åxå. Men DET känns som att vi tar det framöver.
Under den timme vi tränade apportering, med tre pauser (fritt) så gjorde Mixo oerhört bra ifrån sig. Vad häftigt det är att han har detta bara medskickat. Nu börjar jag förstå i praktiken vad en Jaktis, har som andra inte har haft. Det bara finns där, av sig själv liksom. Det var ju det jag ville ha, men kan nästan inte tro det ändå
Knepet är ju att förstå det, och att inte bli för ivrig...Tur att han tycker att lydnaden är kul åxå. Så att jag kan blanda lite.
Under de timmar vi var däruppe så kallade jag in Mixo. När det behövdes "på riktigt". När en skoter passerade, viss tveksamhet, men kom in efter ytterligare signal.
Kan det vara så gott att det värsta i denna fysiska könsmognad har nått sin kulmen, att den dalar och jag håller på att få tillbaka min Mixo, som han var? Jag hoppas det. Det är så skönt inombords när jag har känslan av att lita på honom igen. Att inte hela tiden gå med handlingsberedskap för att det närsomhelst kan spåra ur.
Packade träningsväskorna (!). Mixo var helt underbar hela utflykten, höll sig intill oss. Några vandringar ut på vägen bredvid, men gick hur bra som helst att kalla tillbaka honom. Under tiden tycktes polletten ramla ned; att man skall hålla sig på ett visst ställe, i denna skogsbacke. Även idag mötte den fastfrusna Älghuden (slarviga jägare!!) på skräckblandad förtjusning av hunden. Men idag tordes han fram till den - fast vi säger ifrån. Vill inte ha små Älgrester kring vindskyddet.
Husse var villig skytt idag, med apportkastaren. Sköt 15 skott, varav säkert 7 var "poffar". 3 var pang utan apportering för Mixo. Han stack på en enda. Men då hade jag lämnat honom, och höll på med nåt annat. Det fina i den kråksången var att det gick utmärkt att stoppa honom, och kalla in på plats igen. Utan nåt som helst krångel. Slarvig matte, men jag brukar tänka på vad Lasse sade en gång "det blev ett missförstånd", och så kan det nog vara ibland. Att det blir missförstånd. Annars är han förvånansvärt fast duktig på att sitta still, när det behövs.
Så till apporteringarna; Vilken hund!!!
Första skottet gick 50-60 m in över en liten tjärn, brant dike som skulle forceras, där tog det en liten stund för den lille att bestämma sig. Men det gjorde han helt utan påverkan av oss. Jag sade till Husse "klarar han det här då är han skitduktig!" . Han ringade in området kring "ägget" ganska snabbt. Finner i snön och vänder, helt spontant om, till mig. Bra, ropar jag. Med min berömma lagom röst. Jag har lärt mig att om jag speedar upp, så gör Mixo det åxå. Han lämnar av hos mig, i hand. Viss finputs behövs ju, innan det är snyggt åxå. Men DET känns som att vi tar det framöver.
Under den timme vi tränade apportering, med tre pauser (fritt) så gjorde Mixo oerhört bra ifrån sig. Vad häftigt det är att han har detta bara medskickat. Nu börjar jag förstå i praktiken vad en Jaktis, har som andra inte har haft. Det bara finns där, av sig själv liksom. Det var ju det jag ville ha, men kan nästan inte tro det ändå
Knepet är ju att förstå det, och att inte bli för ivrig...Tur att han tycker att lydnaden är kul åxå. Så att jag kan blanda lite.
Under de timmar vi var däruppe så kallade jag in Mixo. När det behövdes "på riktigt". När en skoter passerade, viss tveksamhet, men kom in efter ytterligare signal.
Teorin vi arbetar efter nu är förväntan. Förväntan att vi skall arbeta, matte och jag, tillsammans.
Kan det vara så gott att det värsta i denna fysiska könsmognad har nått sin kulmen, att den dalar och jag håller på att få tillbaka min Mixo, som han var? Jag hoppas det. Det är så skönt inombords när jag har känslan av att lita på honom igen. Att inte hela tiden gå med handlingsberedskap för att det närsomhelst kan spåra ur.
Kommentarer
Trackback