Härnösandsprovet
Innebar inte heller det nåt pris för oss, men den här gången kom vi liiite längre innanför startlinjen.
I arla morgonstund hämtade jag upp mina följeslagare; Yla & Marie.
Tänk att de, mina träningskompisar, offrar tid och energi på att följa med och stötta/peppa/titta.
Vi hade fått startnummer 4.
Kändes rätt bra. Man hinner vara med på genomgången, se första hunden.
Funktionärsmissarna hinner bli avklarade och...jordgetingar utrotade.mm
Marie hjälpte mig med uppvärmningen av Mixo, vi tog en rejäl promenad, inkl tillhörande duvor. Vi avverkade markeringar, ett litet sök och en dirigering, som påminde om provets. Allt kändes tipp, topp! Dessutom fick Mixo ta det dopp i spat, som skulle få honom att inte lägga ned och skaka och plocka upp på första vattenmarkeringen.
Vi lade upp lite strategier inför skicken på sökarbeteet, eftersom jag memorerat hur det låg, och vilket vilt som fanns var. Tanken på kaninen var lite oroande-men slogs ur hågen. Idag är idag !
Väl tillbaka var hunden före oss inne, så vi fick sitta och mysa lite. Det kändes bra, lite spänd, men inte alls supernervös.
Mixo kan, jag kan. Nervösa och negativa tankar är förbjudna att säga högt, nästan inte ens tänka.
Fokus på hunden och moment för moment.
Provet var rakt och enkelt upplagt, inga konstigheter Mixo bör klara det.
Börjar med en transport, därfter två enkla vattenmarkeringar. Dessa går bra, så när som lägga ned-skaka-lyfta upp, på första, men inte på andra (gissel-men det får vi lösa)
Sedan kommer fältet.
Mixo är på, med och laddad. Precis när vi är redo börjar hunden som satt i passivitet bredvid oss att skälla. Det blev ju lite stök, eftersom domaren, naturligtvis, måste tala med dem.
Detta möter inga problem hos oss, det blev bara lite väntan.
Hmmm...lyckas med strategin att skicka Mixo på ett vilt lång ut först, en trut. Det var så HÄÄÄrligt i magen och se honom skutta ned för slänten med fågeln i munnen, leverera snyggt och prydligt. PUss!!
Därefter var min tanke att sikta, i all diskretion, på kråkan lite lätt till höger om oss..
Till höger låg även en lockande doftkedja av inget mindre än en kanin <3 <3 <3
Under en gran upphörde doftkedjan. Jag skönjde ett plockande under granen och drog en lättnadens suck när han beslöt sig för att lyfta upp den och komma in. TRODDE JAG!!! 5-7 m framför mig, och domaren. Så börjar Mixo säkerställa att kaninen är riktigt död.
Jag försöker få kontakt, vilket inte lyckas förrän jag lämnat min position (Nu får det bära eller brista tänkte jag och gick och kommenderade apport!)
Där var provet slut, självklart! Inget att säga om.
Jag tog/tar det hela med fattning och vet att jag har fått denna hund att sluta kuta runt som en vettvilling med dummies. Jag har varit med om "Tjo vad det var livat i andholken", Duvmassakering. Korptveksamheter...Så...nu ska jag på en femdygns intensivkurs försöka nöta in detta med kaninhanteringen.
Så det ska väl gå det här med. Men det skulle ju inte göra något om det gick av sig själv en gång... =)
Som ni kanske förstått så har detta med kaninen varit under uppsegling. Med kulmen igår! Någon egentlig överraskning var det ju inte.
När vi var klara kom det en värmevåg mot mig från funktionärer, mina träningskompisar och publik. Flera vilt (hahaha) främmande människor. Kom fram och pratade och verkligen såg ut att uppriktigt mena "Vad synd!" . En man (55+) kom med sin kompis och faktiskt kramade om mig helt vänskapligt och sa vad han hade noterat i Mixo och hade lite tips. Han hade dessutom den goda smaken att först säga "du kan väl lyssna-sedan får ta det om du vill hadet. Vill du inte, så är det upp till dig".
Flera gav uttryck för att de verkligen gillat det de sett av oss. Mixo verkar charma både den ena och den andra, för så många ville komma och gulla med honom, och lite säga "baskade buse!"
Så därmed har vi ytterligare proverfarenhet, som vi så väl behöver, eller hur?!
I arla morgonstund hämtade jag upp mina följeslagare; Yla & Marie.
Tänk att de, mina träningskompisar, offrar tid och energi på att följa med och stötta/peppa/titta.
Vi hade fått startnummer 4.
Kändes rätt bra. Man hinner vara med på genomgången, se första hunden.
Funktionärsmissarna hinner bli avklarade och...jordgetingar utrotade.mm
Marie hjälpte mig med uppvärmningen av Mixo, vi tog en rejäl promenad, inkl tillhörande duvor. Vi avverkade markeringar, ett litet sök och en dirigering, som påminde om provets. Allt kändes tipp, topp! Dessutom fick Mixo ta det dopp i spat, som skulle få honom att inte lägga ned och skaka och plocka upp på första vattenmarkeringen.
Vi lade upp lite strategier inför skicken på sökarbeteet, eftersom jag memorerat hur det låg, och vilket vilt som fanns var. Tanken på kaninen var lite oroande-men slogs ur hågen. Idag är idag !
Väl tillbaka var hunden före oss inne, så vi fick sitta och mysa lite. Det kändes bra, lite spänd, men inte alls supernervös.
Mixo kan, jag kan. Nervösa och negativa tankar är förbjudna att säga högt, nästan inte ens tänka.
Fokus på hunden och moment för moment.
Provet var rakt och enkelt upplagt, inga konstigheter Mixo bör klara det.
Börjar med en transport, därfter två enkla vattenmarkeringar. Dessa går bra, så när som lägga ned-skaka-lyfta upp, på första, men inte på andra (gissel-men det får vi lösa)
Sedan kommer fältet.
Mixo är på, med och laddad. Precis när vi är redo börjar hunden som satt i passivitet bredvid oss att skälla. Det blev ju lite stök, eftersom domaren, naturligtvis, måste tala med dem.
Detta möter inga problem hos oss, det blev bara lite väntan.
Hmmm...lyckas med strategin att skicka Mixo på ett vilt lång ut först, en trut. Det var så HÄÄÄrligt i magen och se honom skutta ned för slänten med fågeln i munnen, leverera snyggt och prydligt. PUss!!
Därefter var min tanke att sikta, i all diskretion, på kråkan lite lätt till höger om oss..
Till höger låg även en lockande doftkedja av inget mindre än en kanin <3 <3 <3
Under en gran upphörde doftkedjan. Jag skönjde ett plockande under granen och drog en lättnadens suck när han beslöt sig för att lyfta upp den och komma in. TRODDE JAG!!! 5-7 m framför mig, och domaren. Så börjar Mixo säkerställa att kaninen är riktigt död.
Jag försöker få kontakt, vilket inte lyckas förrän jag lämnat min position (Nu får det bära eller brista tänkte jag och gick och kommenderade apport!)
Där var provet slut, självklart! Inget att säga om.
Jag tog/tar det hela med fattning och vet att jag har fått denna hund att sluta kuta runt som en vettvilling med dummies. Jag har varit med om "Tjo vad det var livat i andholken", Duvmassakering. Korptveksamheter...Så...nu ska jag på en femdygns intensivkurs försöka nöta in detta med kaninhanteringen.
Så det ska väl gå det här med. Men det skulle ju inte göra något om det gick av sig själv en gång... =)
Som ni kanske förstått så har detta med kaninen varit under uppsegling. Med kulmen igår! Någon egentlig överraskning var det ju inte.
När vi var klara kom det en värmevåg mot mig från funktionärer, mina träningskompisar och publik. Flera vilt (hahaha) främmande människor. Kom fram och pratade och verkligen såg ut att uppriktigt mena "Vad synd!" . En man (55+) kom med sin kompis och faktiskt kramade om mig helt vänskapligt och sa vad han hade noterat i Mixo och hade lite tips. Han hade dessutom den goda smaken att först säga "du kan väl lyssna-sedan får ta det om du vill hadet. Vill du inte, så är det upp till dig".
Flera gav uttryck för att de verkligen gillat det de sett av oss. Mixo verkar charma både den ena och den andra, för så många ville komma och gulla med honom, och lite säga "baskade buse!"
Så därmed har vi ytterligare proverfarenhet, som vi så väl behöver, eller hur?!
"Ping....?"
Tillåt andra att pinga inlägget
VADÅ??
Ping back????
VADÅ??
Ping back????
Säger som en gammal elev en gång skrev i en mattebok
"FATAR NOL"
Vederbörande hade nog "fattat noll" av både det ena och det andra,
som pedagog känner man ibland starkare än annars att
man inte riktigt nått fram
Vederbörande hade nog "fattat noll" av både det ena och det andra,
som pedagog känner man ibland starkare än annars att
man inte riktigt nått fram
En kvart om dagen...
Husse har plötsligt börjat gå med på att gå ut och göra enstaka insatser som kastare.
Bugar och tackar!!!!!
Han är nog en bättre kastare än Marie :D
Idag gick det minsann skvättlätt att markera på kort avstånd.
Dold kastare
Skott-kast-ut på öppen yta med den SVARTA kråkan. Njemas problemas
Dold kastare
Skott-kast-upp och över en träddunge in i ett buskage, med rassel och pling, lite mera näsarbete -dock i rätt område, därefter komden SVARTA (mörkgrå) duvan hem
Innan husse kom ut, eftersom det i mitt tycke tog lite för lång tid, och jag inte är så mycket för "dötid", överhuvudtaget. (Jag förstår att makarna Halin här nickar i samförstånd. Jag ser er allt ! =)). Så lade jag ut ett sökområde. Tre svarta till höger och en finfin vit längst ut. Högt gräs och tuvor upp till manken, det var lite mickel. Men underbara upptag och galopperande inlevereringar. Svansen sveper vid både avlämnandet och ffa i skicket.
Ett sådant träningspass är nästan lika lite som ingenting, för den som hört att Mixo skulle få två dagar "ledigt" innan provet.
Bugar och tackar!!!!!
Han är nog en bättre kastare än Marie :D
Idag gick det minsann skvättlätt att markera på kort avstånd.
Dold kastare
Skott-kast-ut på öppen yta med den SVARTA kråkan. Njemas problemas
Dold kastare
Skott-kast-upp och över en träddunge in i ett buskage, med rassel och pling, lite mera näsarbete -dock i rätt område, därefter komden SVARTA (mörkgrå) duvan hem
Innan husse kom ut, eftersom det i mitt tycke tog lite för lång tid, och jag inte är så mycket för "dötid", överhuvudtaget. (Jag förstår att makarna Halin här nickar i samförstånd. Jag ser er allt ! =)). Så lade jag ut ett sökområde. Tre svarta till höger och en finfin vit längst ut. Högt gräs och tuvor upp till manken, det var lite mickel. Men underbara upptag och galopperande inlevereringar. Svansen sveper vid både avlämnandet och ffa i skicket.
Ett sådant träningspass är nästan lika lite som ingenting, för den som hört att Mixo skulle få två dagar "ledigt" innan provet.
Prästens lilla kråka...
....skulle ut och åka.
Ingen hade han som körde (förde??) :)
än slank han dit och än slank han dit,och än slank han ner i diket!!
Har någon förssökt att fylla en smal cylinderformad tub med vatten till hälften, och sedan försöka balansera den vid mittpunkten, (typ gungbräda)?
Det har jag, och det är ganska svårt, men ibland blir det jämnvikt.
Nu är det bara att hålla tummarna för att det blir jämnvikt på lördag i Härnösand.
I kväll har Sancho Panza i all vänlighet lagt upp ett nkl prov åt oss. För att köra igenom.
Min hund tyx under sök utbildningsveckan förskansat sig en smula rasistiska drag. Förderar vita fåglar framför svarta och riktigt fin är den ädla kaninen.
Hmmm...få se nu hur var det för en vecka sedan??
Mixo hade lite svårt att komma igång med ett eget sökarbete, och ffa att plocka upp spontant.
Dit det bär så bär det...
Dagens prov började med två enkla vattenmarkeringar. Okej, men på den första så lade han ned och skakade sig, innan han gick till mig med pippin. (Kan vara en ide att han ska i och blöta sig först-innan start). På den andra var det galant.
Sedan kommer vi då till söket.....
Till att börja med så börjar jycken för första gången i sitt liv med ett "spontansök". Han var helt övertänd (!?!) och stack iväg på Maries handviftning när hon visar området (ajabaja). Jag fick ju tillbaka honom så att vi kunde börja "på riktigt".
Sedan bär det iväg i flygande fläng, både ut och in.
tyvärr vaknade inte kaninen till liv, trots omfattande upplivningsfösök. Den befanns död och var hel, men ack så skoj!
Det gick bra, men han var lite ostyrig, vips....! Så var han ute ur området...men gick att ta in och hålla sig i området igen..vips...så var han i viltförrådet och kollade upp statusen där! Lite smått och gott. Dock ingen kanin, så då fick det bli en trut ur förrådet.
VEM 17 säger att många fåglar i en enda hink inte skall kollas upp???
Fältet avbröts mitt i av "sök i angiven riktning". Blev också ovanligt vimsigt, innan det blev rätt.
Mera skojigt sök och han var fortfarande helt på G!
Marie hade laddat för att ev panga lite, men fann det hela överdrivet.
I ett huj for han fram.
Så sökskolan har gett resultat, nu frågas här minsann inte mycket!
En del ompaketeringar fanns att skönja. Inte på alla, men på flera än en iaf.
Sedan avslutades det hela med två "fjuttiga" enkelmarkeringar, som Mixo sprnag rakt över båda, för att sedan vända om (på ett mera intränat avstånd-gissar matte) och nosa reda på dem. Det var mera näsa än ögon som jobbade då.
Ja...
Sökträningen verkar ha gett resultat!
Det var kul och glädjande att se denna iver och fart. Meinget första pris, en trea kanske.
Lite nära att slinka ned i diket för många ggr.
Men vad 17?!
Vi är ju med i matchen. Han håller ihop, han är glad och yster!
Detta blir spännande =)
Träning inför lördag är att kasta markeringar på lite kortare avstånd.
Från det här med att bilda mönster eller självlärda kunskaper till att det måste ju vara lite sport
Vad är hundar ute efter?
Jo att få något ut av det dom gör...
Jag tycker att tidningen Canis, igen, beskriver det så bra. Det är en tidning som mera än en gång lyckas klä mina tankar och funderingar i ord. En finess de ofta kör med är att på nåt sätt få en, iallafall mig, att förså hur hundens hjärna fungerar genom att jämföramed människans.
Den som vill kan kalla det att som man ropar i skogen får man svar, eftersom deras uppfattning ofta samstämmer med min egen.
Nu sist så beskrev dom detta med tjuvstarter i Agility, jag jämför med att "knallapportera". De i sin tur jämför det med spelberoende människor. De har så lämpligt kallat texten en
Nu har jag försökt att skanna in texten som bild, så får vi se hur det går...
Nja... gick så där...
då skriver jag väl av det jag tycker var extra tänkvärt...
Citat ur Marie Hanssons text om "Tjuvstarter i Agility-en kamp i envishet"
Tänker vidare att hundar har ju olika fallenhet för just detta, precis som vi människor. En del av oss kan inte sluta spela när vi väl fått smak på det, andra kan hålla det på en lagom nivå, andra är ointresserade!
Men ...det behöver ju inte vara knallapporter, eller tjuvstarter...
det kan ju vara vad som helst som just den hunden tycker är värt besväret, och inträffar det många gånger så är det ju så "mönstret" ser ut.
Minns Mixos diskmaskinsslickande, som valp och unghund t ex.
Han kom väl åt bestickkorgens smaskiga knivar någongång...inte gjorde väl det nåt, tyckte jag till en början..men allteftersom tiden gick så...upplevde han det tydligen som om att diskmaskinsluckans nedfällda läge och detta i kombination med att jag avlägsnade mig bort, ända till diskhon, så var det ett "varsågod" i hans värld...för så har det ju varit nu minst tre lyckosamma tillfällen.
förstår ni hur jag tänker?!
I min jakt på det försvunna ledarskapet, som jag ännu inte vet om det var brist på..., så gjorde jag, då för snart tre år sedan,i samråd med min Sancho Panza, Marie, upp en lista över olater som min kära hund hade för sig. Inte alltid sådant som jag absolut inte kunde tåla, men som var en ovana. Förutom bestickslisningen var det oxå bl a att bära smutsiga strumpor från tvättstugan (denna eviga akilleshäl..:)) och ännu mindre trevligt (särskilt under middagar med goda vänner, kan ni ana) använda underkläder. Dessa byten leverades snyggt och prydligt i hand. MEN vad 17!!? Vill man ha det så??
I hundens värld var det så det skulle gå till tills dess att jag visade på ett annat mönster.
I samma text så skriver Marie Hansson om slalom i Agility. Att många hundar har en ide om att strunta i sista pinnen, vilket föraren ALDRIG godtar, utan tar tillbaka hunden och "gör om, gör rätt". Sällan, skriver Marie, så finns problemet med att inte ta sista pinnen i slalom på tävling. Däremot tjuvstarter, är vanligare.
Marie tror att det beror på att förare, i allmänhet, inte är lika konsekventa när det gäller tjuvstarter. "Att hunden ibland, får fortsätta banan räcker som motivation".
Min tanke är ju att vi har hundar som knallapporterar i intermittent förstärkning och vi har hundar som man ibland kan låta knalla, för att "få igång dem" lite.
Slutklämmen handlar om envishet! Att ha ork och uthållighet i kampen mot den slumpvisa belöningen. Att förare ger upp, eftersom de, i sin tur, inte är tillräckligt motiverade, för att ta tag i tjuvstarterna.
Nej så kan det vara- man ids inte, det är så mycket vilja och envishet inblandad från båda håll och ibland är det hunden i dessa ekipage som vinner kampen, ibland föraren. Beroende på vem som är envisast.
Hansson skriver också om "vem bestämmer?"
Hon skriver vidare att det inte handlar om att beröva hunen lyckan att jobba. Det det handlar om är att hund och människa bör vara överens om vem det är som ger startsignalen. Vilket ska vara människan, och hunden måste lära sig att behärska sig till dess att den signalen kommer.
Mönster-självlärda
Här kan man också fundera över våra tidiga problem med inkallningen. I min hunds värld, så inviterade jag till hans favvo lek "du kan inte ta mig"...Han kände igen mitt mönster...som förr eller senare gjorde att jag tog en, aldrig så liten rörelse, emot honom. Och DÄR gick självbelöningen igång!!
Det måste tillskrivas i första hand HannaPanna att det gick upp ett Liljeholmens för mig när du fick mig att fatta att Mixmox läste mig med att "ett höjt ögonbryn" kan vara nog för honom att förstå vad det är som är på G.
Då kunde det, på den tiden, vara värt besväret man ev till slut fick. Men ack så skoj det var med leken!! För honom. Icke för mig!!
HUnden läser av situationen...
och gör nåt som den tycker passar bra, som den får ut nåt av...i sin egen lilla hjärna...
Som nu...med Mixos sök...på nåt sätt, förmodligen det AL beskrev...han har lyckats hitta pryttlar i terrängen, utan att lära sig använda näsan, och följa upp vittringar fullt ut. Eftersom det funnits så många prylar, eller många i minnet, så har han inte behövt - det har blivit BINGO ändå!. Självlärt, och fort har det gått. Jag har inte ens märkt att det var på gång. Som tur är så tror jag att jag hann se det innan det fick riktigt fäste, och jag försöker nu, som ni vet, bilda andra mönster.
Som tur är tror jag inte att den "stig" i sökarbetet Mixo arbetat upp, inte riktigt fått fäste, utan att vi nu tillsammans trampar upp en ny och mera rätt stig. Frågan är om den hinner sätta sig ordentligt innan de närmsta helgernas provstarter.
Jag tror det.
Om inte... så ska jag ändå starta... jag menar
En tröst till oss med nollor i prislistan:
Det är ju KUL att starta på prov, eller hur??!!
Tänk dig att du kan allt och din hund kan allt klockrent, ni går bara från klarhet till klarhet...
Vad blir det rent matematiskt?
En ynka start i nkl, två snabba i ökl och tre (tror jag?!?) i ekl. Totalt sex starter per hund!!
Snopet-bara sex gånger får man vara med.
Man måste ju ha massor av hundar för att få vara med lite då och då...
Vem hinner skaffa sig proverfarenhet på det? ;-)
Nej, då är det bättre att ha lite fler siffror i protokollet....så att man kan få vara med och kämpa lite ...
Som Ylva säger "det måste ju vara lite sport"!
Jo att få något ut av det dom gör...
Jag tycker att tidningen Canis, igen, beskriver det så bra. Det är en tidning som mera än en gång lyckas klä mina tankar och funderingar i ord. En finess de ofta kör med är att på nåt sätt få en, iallafall mig, att förså hur hundens hjärna fungerar genom att jämföramed människans.
Den som vill kan kalla det att som man ropar i skogen får man svar, eftersom deras uppfattning ofta samstämmer med min egen.
Nu sist så beskrev dom detta med tjuvstarter i Agility, jag jämför med att "knallapportera". De i sin tur jämför det med spelberoende människor. De har så lämpligt kallat texten en
KAMP I ENVISHET
Nu har jag försökt att skanna in texten som bild, så får vi se hur det går...
Nja... gick så där...
då skriver jag väl av det jag tycker var extra tänkvärt...
Citat ur Marie Hanssons text om "Tjuvstarter i Agility-en kamp i envishet"
Slumpvis belöning
En förare med tjuvstartsproblem har nästan alltid gjort det stora misstaget att, ett fåtal eller många gånger, acceptera att hunden sticker iväg och låter den gå vidare och göra hinder. Även om man bara ibland låter hunden få fortsätta efter en tjuvstart räcker det för att förstärka det tjuvstartande beteendet! Det finns nämligen en fruktansvärt effektiv belöning som heter"intermittent förstärkning", det betyder slumpvis belöning. Med det menas att individen inte vet när belöningen kommer, men man hoppas varje gång att det är nu! Det fungerar väldigt bra även på människor, de deltar i spel, de köper lotter och drar i spakar och hoppas hela tiden att turen ska stå dem bi just denna gång.
SlutcitatEn förare med tjuvstartsproblem har nästan alltid gjort det stora misstaget att, ett fåtal eller många gånger, acceptera att hunden sticker iväg och låter den gå vidare och göra hinder. Även om man bara ibland låter hunden få fortsätta efter en tjuvstart räcker det för att förstärka det tjuvstartande beteendet! Det finns nämligen en fruktansvärt effektiv belöning som heter"intermittent förstärkning", det betyder slumpvis belöning. Med det menas att individen inte vet när belöningen kommer, men man hoppas varje gång att det är nu! Det fungerar väldigt bra även på människor, de deltar i spel, de köper lotter och drar i spakar och hoppas hela tiden att turen ska stå dem bi just denna gång.
Tänker vidare att hundar har ju olika fallenhet för just detta, precis som vi människor. En del av oss kan inte sluta spela när vi väl fått smak på det, andra kan hålla det på en lagom nivå, andra är ointresserade!
Men ...det behöver ju inte vara knallapporter, eller tjuvstarter...
det kan ju vara vad som helst som just den hunden tycker är värt besväret, och inträffar det många gånger så är det ju så "mönstret" ser ut.
Minns Mixos diskmaskinsslickande, som valp och unghund t ex.
Han kom väl åt bestickkorgens smaskiga knivar någongång...inte gjorde väl det nåt, tyckte jag till en början..men allteftersom tiden gick så...upplevde han det tydligen som om att diskmaskinsluckans nedfällda läge och detta i kombination med att jag avlägsnade mig bort, ända till diskhon, så var det ett "varsågod" i hans värld...för så har det ju varit nu minst tre lyckosamma tillfällen.
förstår ni hur jag tänker?!
I min jakt på det försvunna ledarskapet, som jag ännu inte vet om det var brist på..., så gjorde jag, då för snart tre år sedan,i samråd med min Sancho Panza, Marie, upp en lista över olater som min kära hund hade för sig. Inte alltid sådant som jag absolut inte kunde tåla, men som var en ovana. Förutom bestickslisningen var det oxå bl a att bära smutsiga strumpor från tvättstugan (denna eviga akilleshäl..:)) och ännu mindre trevligt (särskilt under middagar med goda vänner, kan ni ana) använda underkläder. Dessa byten leverades snyggt och prydligt i hand. MEN vad 17!!? Vill man ha det så??
I hundens värld var det så det skulle gå till tills dess att jag visade på ett annat mönster.
I samma text så skriver Marie Hansson om slalom i Agility. Att många hundar har en ide om att strunta i sista pinnen, vilket föraren ALDRIG godtar, utan tar tillbaka hunden och "gör om, gör rätt". Sällan, skriver Marie, så finns problemet med att inte ta sista pinnen i slalom på tävling. Däremot tjuvstarter, är vanligare.
Marie tror att det beror på att förare, i allmänhet, inte är lika konsekventa när det gäller tjuvstarter. "Att hunden ibland, får fortsätta banan räcker som motivation".
Min tanke är ju att vi har hundar som knallapporterar i intermittent förstärkning och vi har hundar som man ibland kan låta knalla, för att "få igång dem" lite.
Slutklämmen handlar om envishet! Att ha ork och uthållighet i kampen mot den slumpvisa belöningen. Att förare ger upp, eftersom de, i sin tur, inte är tillräckligt motiverade, för att ta tag i tjuvstarterna.
Nej så kan det vara- man ids inte, det är så mycket vilja och envishet inblandad från båda håll och ibland är det hunden i dessa ekipage som vinner kampen, ibland föraren. Beroende på vem som är envisast.
Hansson skriver också om "vem bestämmer?"
Hon skriver vidare att det inte handlar om att beröva hunen lyckan att jobba. Det det handlar om är att hund och människa bör vara överens om vem det är som ger startsignalen. Vilket ska vara människan, och hunden måste lära sig att behärska sig till dess att den signalen kommer.
Mönster-självlärda
Här kan man också fundera över våra tidiga problem med inkallningen. I min hunds värld, så inviterade jag till hans favvo lek "du kan inte ta mig"...Han kände igen mitt mönster...som förr eller senare gjorde att jag tog en, aldrig så liten rörelse, emot honom. Och DÄR gick självbelöningen igång!!
Det måste tillskrivas i första hand HannaPanna att det gick upp ett Liljeholmens för mig när du fick mig att fatta att Mixmox läste mig med att "ett höjt ögonbryn" kan vara nog för honom att förstå vad det är som är på G.
Då kunde det, på den tiden, vara värt besväret man ev till slut fick. Men ack så skoj det var med leken!! För honom. Icke för mig!!
HUnden läser av situationen...
och gör nåt som den tycker passar bra, som den får ut nåt av...i sin egen lilla hjärna...
Som nu...med Mixos sök...på nåt sätt, förmodligen det AL beskrev...han har lyckats hitta pryttlar i terrängen, utan att lära sig använda näsan, och följa upp vittringar fullt ut. Eftersom det funnits så många prylar, eller många i minnet, så har han inte behövt - det har blivit BINGO ändå!. Självlärt, och fort har det gått. Jag har inte ens märkt att det var på gång. Som tur är så tror jag att jag hann se det innan det fick riktigt fäste, och jag försöker nu, som ni vet, bilda andra mönster.
Som tur är tror jag inte att den "stig" i sökarbetet Mixo arbetat upp, inte riktigt fått fäste, utan att vi nu tillsammans trampar upp en ny och mera rätt stig. Frågan är om den hinner sätta sig ordentligt innan de närmsta helgernas provstarter.
Jag tror det.
Om inte... så ska jag ändå starta... jag menar
En tröst till oss med nollor i prislistan:
Det är ju KUL att starta på prov, eller hur??!!
Tänk dig att du kan allt och din hund kan allt klockrent, ni går bara från klarhet till klarhet...
Vad blir det rent matematiskt?
En ynka start i nkl, två snabba i ökl och tre (tror jag?!?) i ekl. Totalt sex starter per hund!!
Snopet-bara sex gånger får man vara med.
Man måste ju ha massor av hundar för att få vara med lite då och då...
Vem hinner skaffa sig proverfarenhet på det? ;-)
Nej, då är det bättre att ha lite fler siffror i protokollet....så att man kan få vara med och kämpa lite ...
Som Ylva säger "det måste ju vara lite sport"!
Pälsibub
Mixo har alltid haft ett enormt hårsvall, liksom mina övriga dogs haft.
I våras började hårsvallet att krulla sig lite här och där...
Jag skyllde på kastreringen
Men....kolla noga in Farsan C...han ser minsann nypermanentad ut han med, iaf bitvis =))
Idag kapade jag 7 cm på svansen i all hast med kökssaxen. Snyggt? Inte ett dugg, men det är mindre hår som blir blött och tungt.
Blev ingen träning i går...var utmattad av mitt jobb.
Idag...har vi haft en av mina elever på besök, en kille som jag haft med att göra sedan han var 7 år-idag är han på det 16:e (jaa!! jag vet...jag blir lite BIG MAMA åt en del elever-men det är bara så jag är, och det äter inte längre upp mig).
Han vill förmodligen köpa min gamla Golf, för en "femma och en fimp"...
Bra! Vi kanske blir av med skrället.
Jag hade en annan elev med mig i söndags, som frivillig Hamburgergrillerska på Kalles fotbolls match. Nytt begrepp på ingång:
BIG MAMA varning!!
=))
Vilken mirakelkur!!!
Idag blev ögat vått...under träningen..
Vilket SÖK!!
Följer tipset från expertis och drog något kortare "spår" till dummisarna idag.
Fart och stil på min ära, vänder upp i vind, följer vittringar och plockar på direkten, som om inte det vore nog så får jag full fart in!!!
Vilken mirakelkur!!!
Om jag inte misstar mig så håller han på att självlära om greppen en aning.
6 apporter hade jag ute på ett rejält område. 5 fick han ta in på sök. Efter tre så stördes bilden av ett gräsklipparljud i fjärran (vovovov).
Ett enkelt
"Nej" från mig, avbröt larmandet och satte igång arbetet igen, underbart!!
Den sista pyttelilla apporten skickade jag Mixo över stock och sten på ett linjetag, och ett litet stopp hann jag med innan apporten (OOps) redan var på väg hemåt i flygande fläng!
En liten promenad och sedan avfyrade jag en dubbelmarkering, med Mixo parkerad 15 m bort (Jag har lillkopplet på som markering att "det är inte apporteringsdax nu") .
Jag som skytt stod gömd och sköt två dolda, där jag bara fick ett hum om riktningen...Men Mixo den strålande markören löste båda två skvättlätt!
Vilket underbart samarbete och vilket härligt träningspass. Vi avslutade vi kvällen med en liten promenad och därefter favvoleken "du kan inte ta mig". Tänk att den som jag hatade så mycket för några år sedan, nu går att använda som det ultimata berömmet!!
PUSS Mixo!!!
Och tack för tipsen ni andra!!!
Jag har två teman: bättra söket och mental uthållighet (om det verkar som om jag håller på med alltihop samtidigt, så är det en fullt medveten åtgärd- för att försöka förlänga tiden som han ska orka menalt)
Vilket SÖK!!
Följer tipset från expertis och drog något kortare "spår" till dummisarna idag.
Fart och stil på min ära, vänder upp i vind, följer vittringar och plockar på direkten, som om inte det vore nog så får jag full fart in!!!
Vilken mirakelkur!!!
Om jag inte misstar mig så håller han på att självlära om greppen en aning.
6 apporter hade jag ute på ett rejält område. 5 fick han ta in på sök. Efter tre så stördes bilden av ett gräsklipparljud i fjärran (vovovov).
Ett enkelt
"Nej" från mig, avbröt larmandet och satte igång arbetet igen, underbart!!
Den sista pyttelilla apporten skickade jag Mixo över stock och sten på ett linjetag, och ett litet stopp hann jag med innan apporten (OOps) redan var på väg hemåt i flygande fläng!
En liten promenad och sedan avfyrade jag en dubbelmarkering, med Mixo parkerad 15 m bort (Jag har lillkopplet på som markering att "det är inte apporteringsdax nu") .
Jag som skytt stod gömd och sköt två dolda, där jag bara fick ett hum om riktningen...Men Mixo den strålande markören löste båda två skvättlätt!
Vilket underbart samarbete och vilket härligt träningspass. Vi avslutade vi kvällen med en liten promenad och därefter favvoleken "du kan inte ta mig". Tänk att den som jag hatade så mycket för några år sedan, nu går att använda som det ultimata berömmet!!
PUSS Mixo!!!
Och tack för tipsen ni andra!!!
Jag har två teman: bättra söket och mental uthållighet (om det verkar som om jag håller på med alltihop samtidigt, så är det en fullt medveten åtgärd- för att försöka förlänga tiden som han ska orka menalt)