GOLDENBROTHERS

Igår kväll när jag och dotra var ute och sprang.
Ooops! Nu skrev jag det så där nonchalant, som om det är något så vanligt att man bara slänger ur sig det..
I elljusspåret i Kälarne så var Mixo ömsom kopplad ömsom lössläppt. Jag kan ju säga att när matte springer, DÅ går hunden riktigt i barndom. Vilket party!!
I slutet på första varvet (nonchalant igen...)så spanade vi ut över nejden, vi hade lämnat två andra småhundar bakom oss, så såg det tomt ut. Ingen annan party-inviterande-joggare, heller ingen hund. Mixo fick sitt frikommando, och nyttjade det till fullo kan man väl lugnt påstå. Fullfart framåt i 100 m, då Tove säger "Mamma, det är visst någon som springer där nere, i mörkret, med sin hund".
I sekunden efter ser Mixo samma sak, stannar upp. Tittar bort mot dem, öronen, svansen, näsan på helspänn. Både folk och hundar är ju kul, om inte annat brukar han ju vilja kolla upp vad det är för mysko ting som sker i världen...
Jag ropar på honom "Mixo; tut, tut" han tittar upp på mig, som fortfarande är längre bort än frestelsen är för honom.
"Bra", berömmer kontakten, han #fryser" och tittar mot "frestelsen" igen. Sedan kommer rivstarten, hem till matte!!!
PUSS!!!!

Det finns visst saker som inte fungerar, men vissa gör faktiskt det. SOM jag kämpade med inkallningen och kontakten...Nog 17 kan man tycka att den här inkallningen gick i mål!

För många hundägare/förare är detta något som är helt självklart, och jag håller med, det borde det vara. Men just med detta att kunna ro sådana här situationer i land, det har varit en riktig kämpainsats iallafall för mig, med just Mixo. Det är timmar, timmar och åter timmar av arbete. Vilket gör att då är det så oerhört MYCKET värt för mig när det de Facto bara fungerar.
För allt smör i Småland skulle jag inte byta ut honom!