Det fria söket...
Efter avslutat jaktprov, var det hem och gnugga genikölarna som gällde...
Hem och testa...med dummies, efter 2-3 olika träningstillfällen så kan jag konstatera att:
Någonting har hänt, men jag vet inte vad och när!
Ett missförstånd verkar ha smugit sig in, vad gäller det fria arbetet.
Under nedanstående generaliserar jag. Naturligtvis apporterar han ibland även under det fria söket, men det jag beskriver nedan är en tydlig tendens, som jag har för avsikt att bryta och att utbilda Mixo bättre helt enkelt.
Det tyx som om ; när Mixo får uppgiften att söka fritt, så är det just det han gör, han söker...finner, markerar...och lämnar apporten ?!?
Däremot så kan ja, om han blir ineffektiv och går ut ur området blåsa stopp på honom, och dirigera honom i en riktning, då är han hur med på noterna som helst. Han går i anvisad riktning och söker och plockar så upp, utan direkt kommando över apporten. Det handlar alltså inte om att han förväntar sig ett kommando över apporten, det är något annat...
Under dessa "testsökarbeten" så har jag verkligen fått vässa min hundläsarkunskap betydligt. Hur ser han ut när han söker, egentligen? hur ser han ut när han får vind? Hur ser han ut när han finner? Hur ser han ut när han lämnar?
Jo, han söker med väldigt hög näsa, det är små små ögonblicksstunder av markerat "byte", inte ens en huvudvridning behöver det vara, mera ett ögonkast.
Han jobbar mycket på minne, min lilla vän. Kankse är det så att han använder minnet i stor utsträckninig och näsa, i förhållande till minne, något mindre...?!
Dessutom..dessa klassiska "motivationsfält" -hmm...orsakar även de huvudbry....det tyx som om de inte gör saken bättre-utan, konstigt nog sämre, efter skott, så blir det mera utav ett koncentrationslöst springande, möjligen i jakt på en markering?!
Nåväl...det är tur att jag har de uppfödare jag har, aldrig lälngre bort än ett telefonsamtal.Tack tack tack!
Kosulterade expertis i ämnet och på gulingar, och beskrev vad jag ser och hur provet avlöpte.
Även med kommentaren att det är klart att han tidigare haft ett okej sök, annars skulle jag aldrig startat..om det nu är nån som trodde nåt annat :-)
Råd fanns i den kunskapsbanken; nämligen att dra apporterna, som ett spår efter nedslaget, 30-40 m. Jag hade nog tänkt på just detta att dra spår, men inte sååå långt! Gärna gömma apporterna lite risigt och snårigt...
Dessutom fick jag lite tips på hur jag ska tänka vid skicket på prov...just vad gäller min jycke...;-)
okej! Jag fick hjälp av träningskompisarna att lägga ut ett sök med sex apporter, modell spår. Och tro ni inte på självaste sjutusan att det funkar...!
Men varför då? Vad är det som händer i hundrackarns hjärna??
Jag vet ju sedan tidigare att han gärna rotar och bökar (roligare än ett vasstrå :-))för att finna apporter. Han kommer ogärna in tom. Men varför är det bättre att trilskas än att få saker och ting serverat på silverfat?
Upfödarteorin är att jaktlusten vaknar i spårandet
och bökandet, att göra ett motivationsfält får nästa omvänd reaktion. Det blir ingen utmaning, om man så säger. Vissa hundar släpper då apporten när de får syn på matte eller husse när de kommer ut ur busken, men så är det inte för Plix. Gud ske pris! Min oro är möjligen att han mera lär sig att spåra än att söka. Men tanken är att spåren snabbt skall bli kortare. Och egentligen ...vet vi vad hundar gör annars då, på B prov t ex?
Hur som helst är detta det bästa tips jag har just nu, och är såå tacksam för att jag känner att jag gärna får slå en signal och få lite råd och dåd. Effektiv träningshjälp kan man säga. två telefonsamtal på sammanlagt 15 min, och jag känner redan att jag är en bit på väg.
En sak till!
Jag såg ju närbesläktade Goldens sökarbete i helgen, ett betydligt erfarnare ekipage, kan man ju lugnt säga :-). Men...detta att det är flera som markerar (om man så vill- söker med apport i munnen) på vägen in. Dessa små ögonkast, utan att byta riktning eller tendens till att byta apport, gör att man kan ju lätt nyttja den hjälp man fått av hunden att skicka i rätt riktning/område på nästa apport i provsituation, eftersom man redan fått en anvisning om var den ligger. Man vänder sig i den riktningen vid skicket. Kan oxå vara anledningen till den flackande blicken/sänkta farten vid inlevereringarna. Därmed har den gode Norén lite rätt i sin fundering kring min hund.
Vad Mixo lär mig!
Vad jag bara tycker om honom!!!
Vad var det som hände??!!?
Varför?-Försök strunta i det och lista ut vad du ska göra åt det istället! =)
Hem och testa...med dummies, efter 2-3 olika träningstillfällen så kan jag konstatera att:
Någonting har hänt, men jag vet inte vad och när!
Ett missförstånd verkar ha smugit sig in, vad gäller det fria arbetet.
Under nedanstående generaliserar jag. Naturligtvis apporterar han ibland även under det fria söket, men det jag beskriver nedan är en tydlig tendens, som jag har för avsikt att bryta och att utbilda Mixo bättre helt enkelt.
Det tyx som om ; när Mixo får uppgiften att söka fritt, så är det just det han gör, han söker...finner, markerar...och lämnar apporten ?!?
Däremot så kan ja, om han blir ineffektiv och går ut ur området blåsa stopp på honom, och dirigera honom i en riktning, då är han hur med på noterna som helst. Han går i anvisad riktning och söker och plockar så upp, utan direkt kommando över apporten. Det handlar alltså inte om att han förväntar sig ett kommando över apporten, det är något annat...
Under dessa "testsökarbeten" så har jag verkligen fått vässa min hundläsarkunskap betydligt. Hur ser han ut när han söker, egentligen? hur ser han ut när han får vind? Hur ser han ut när han finner? Hur ser han ut när han lämnar?
Jo, han söker med väldigt hög näsa, det är små små ögonblicksstunder av markerat "byte", inte ens en huvudvridning behöver det vara, mera ett ögonkast.
Han jobbar mycket på minne, min lilla vän. Kankse är det så att han använder minnet i stor utsträckninig och näsa, i förhållande till minne, något mindre...?!
Dessutom..dessa klassiska "motivationsfält" -hmm...orsakar även de huvudbry....det tyx som om de inte gör saken bättre-utan, konstigt nog sämre, efter skott, så blir det mera utav ett koncentrationslöst springande, möjligen i jakt på en markering?!
Nåväl...det är tur att jag har de uppfödare jag har, aldrig lälngre bort än ett telefonsamtal.Tack tack tack!
Kosulterade expertis i ämnet och på gulingar, och beskrev vad jag ser och hur provet avlöpte.
Även med kommentaren att det är klart att han tidigare haft ett okej sök, annars skulle jag aldrig startat..om det nu är nån som trodde nåt annat :-)
Råd fanns i den kunskapsbanken; nämligen att dra apporterna, som ett spår efter nedslaget, 30-40 m. Jag hade nog tänkt på just detta att dra spår, men inte sååå långt! Gärna gömma apporterna lite risigt och snårigt...
Dessutom fick jag lite tips på hur jag ska tänka vid skicket på prov...just vad gäller min jycke...;-)
okej! Jag fick hjälp av träningskompisarna att lägga ut ett sök med sex apporter, modell spår. Och tro ni inte på självaste sjutusan att det funkar...!
Men varför då? Vad är det som händer i hundrackarns hjärna??
Jag vet ju sedan tidigare att han gärna rotar och bökar (roligare än ett vasstrå :-))för att finna apporter. Han kommer ogärna in tom. Men varför är det bättre att trilskas än att få saker och ting serverat på silverfat?
Upfödarteorin är att jaktlusten vaknar i spårandet
och bökandet, att göra ett motivationsfält får nästa omvänd reaktion. Det blir ingen utmaning, om man så säger. Vissa hundar släpper då apporten när de får syn på matte eller husse när de kommer ut ur busken, men så är det inte för Plix. Gud ske pris! Min oro är möjligen att han mera lär sig att spåra än att söka. Men tanken är att spåren snabbt skall bli kortare. Och egentligen ...vet vi vad hundar gör annars då, på B prov t ex?Hur som helst är detta det bästa tips jag har just nu, och är såå tacksam för att jag känner att jag gärna får slå en signal och få lite råd och dåd. Effektiv träningshjälp kan man säga. två telefonsamtal på sammanlagt 15 min, och jag känner redan att jag är en bit på väg.
En sak till!
Jag såg ju närbesläktade Goldens sökarbete i helgen, ett betydligt erfarnare ekipage, kan man ju lugnt säga :-). Men...detta att det är flera som markerar (om man så vill- söker med apport i munnen) på vägen in. Dessa små ögonkast, utan att byta riktning eller tendens till att byta apport, gör att man kan ju lätt nyttja den hjälp man fått av hunden att skicka i rätt riktning/område på nästa apport i provsituation, eftersom man redan fått en anvisning om var den ligger. Man vänder sig i den riktningen vid skicket. Kan oxå vara anledningen till den flackande blicken/sänkta farten vid inlevereringarna. Därmed har den gode Norén lite rätt i sin fundering kring min hund.
Vad Mixo lär mig!
Vad jag bara tycker om honom!!!
Saker jag tagit till mig...under provet
Dirigering
vid vattendirigering står 2-3 av de 10 talet elitförarna (jag skrev i elit på söndagen) hela tiden med sin hand i den position som hunden skall ha, så att om hunden sneglar bakåt, så får den direkt direktiv om vad det är som gäller, utan att behöva snurra helt om. Fantastiskt effektivt ffa vid UT skicket, men även åt sidorna. Snitsigt ochmycket lågmält blir det!!
Varför inte göra detsamma på land?
Undras just ja hur stor skillnad det är på min stopphand och min ut-helt om hand, på 50 m håll??!! Jag såg en tjej som nog kanske gör som jag gör-och på henne så var skillnaden minimal på långt håll. Dax att tänka om!
Mat
En erfaren förare och domare som startade på lördagen gick och utfodrade i MYCKET vatten sin hund 1-1/2 timme innan start, han tänker på blodsockerfall etc...låter vettigt, nån som tycker nåt om det?!
Målbildsträningens baksida??
Under lördagen kastade jag en dubbelmarkering, jag som kastare var dold och kasten syntes inte heller så mycket i den terräng vi var, mycket lövsly. Men detta var förstås en av tankarna med just detta.
bara några av de 12 hundar som startade fixade detta, som en dubbelmarkeringsövning. Resterande löste det med dirigering, om de löste det överhuvudtaget.
De flesta klarade den sist kastade, som iofs var en ljus trut. Men många, många gick på den andra i rätt riktning till den först kastade, sniffade runt och släppte sedan den vittringen för att återgå till den plats där det fortfarande doftade av den trut de nyss apporterat. Nu kommer min fundering...
Kan det vara så att man i den träning med målbilder (där man flera ggr skickar hunden till samma område) "lär" hunden att vid tveksamhet, åter gå till samma plats där man nyss varit, där finns det så gott som alltid mera att hämta.
För mycket och för lite skämmer allt..kanske
Under lördagsmiddagen dryftade jag detta med domaren, han funderade oxå över varför det var som det var vid markeringsövningarna, trodde att det låg något i min teori. en annan tanke kan vara att man inför öppenklass fokuserar på dirigeringsbiten i sin träning så starkt att man faktiskt lite grand missar att träna markeringar på land. Just detta med landmarkeringar-att det är svårt visade sig även i elitklass på söndagen.
Tål även det att tänka på.
De olika rasernas överslagshandlingar
Av olika anledningar kan ju en hund, som individ, få mental tilt, orken tar slut helt enkelt. Hur hanterar då raserna detta?!
Av vad jag sett i helgen, om man ska tordas ge sig på en generalisering...
Golden, gör litegrand som Mixo...springer/travar bort en stund för att få en liten chans att klarna tankarna.
Labben, är till en början så övertänd, så att den springer hejvilt, utan att näsan är på inledningsvis. Från min post såg jag detta. Mest intressant var den hund som de facto sprang på truten inte mindre än fyra ggr, såpass att pippin gungade till. När racet är undanstökat 8klarnade tankar) fungerar de flesta näsor alldeles utmärkt och jobbet kan bli gjort i flygande fläng.
Flat - är den ras som numerärt hanterar pressen genom att helt enkelt gå för hårt åt viltet.
Ingen värdering i nåt av detta-det är bara noterat från en stubbe i skogen.
Farsan o andra släktingar
Vi har fått träffa Sörgoldens Evinrude, pappa Castor och andra Goldisar. Det var riktigt många på plats, förhållandevis. Det är kul, att träffas när man haft kontakt i några år!
Pris-eller inte pris
Inte var det kul att det inte höll provet igenom för oss, det ska jag inte förneka. Men vad många av de startande i alla klasser, som faktiskt inte de heller når till pris. Att det är så många-det har jag aldrig riktigt reflekterat över. Självklart så traor alla, jag inräknat, att det finns en möjlighet att nå pris, annars skulle man väl aldrig starta...eller skulle man det?
Även detta en ny tanke!
vid vattendirigering står 2-3 av de 10 talet elitförarna (jag skrev i elit på söndagen) hela tiden med sin hand i den position som hunden skall ha, så att om hunden sneglar bakåt, så får den direkt direktiv om vad det är som gäller, utan att behöva snurra helt om. Fantastiskt effektivt ffa vid UT skicket, men även åt sidorna. Snitsigt ochmycket lågmält blir det!!
Varför inte göra detsamma på land?
Undras just ja hur stor skillnad det är på min stopphand och min ut-helt om hand, på 50 m håll??!! Jag såg en tjej som nog kanske gör som jag gör-och på henne så var skillnaden minimal på långt håll. Dax att tänka om!
Mat
En erfaren förare och domare som startade på lördagen gick och utfodrade i MYCKET vatten sin hund 1-1/2 timme innan start, han tänker på blodsockerfall etc...låter vettigt, nån som tycker nåt om det?!
Målbildsträningens baksida??
Under lördagen kastade jag en dubbelmarkering, jag som kastare var dold och kasten syntes inte heller så mycket i den terräng vi var, mycket lövsly. Men detta var förstås en av tankarna med just detta.
bara några av de 12 hundar som startade fixade detta, som en dubbelmarkeringsövning. Resterande löste det med dirigering, om de löste det överhuvudtaget.
De flesta klarade den sist kastade, som iofs var en ljus trut. Men många, många gick på den andra i rätt riktning till den först kastade, sniffade runt och släppte sedan den vittringen för att återgå till den plats där det fortfarande doftade av den trut de nyss apporterat. Nu kommer min fundering...
Kan det vara så att man i den träning med målbilder (där man flera ggr skickar hunden till samma område) "lär" hunden att vid tveksamhet, åter gå till samma plats där man nyss varit, där finns det så gott som alltid mera att hämta.
För mycket och för lite skämmer allt..kanske
Under lördagsmiddagen dryftade jag detta med domaren, han funderade oxå över varför det var som det var vid markeringsövningarna, trodde att det låg något i min teori. en annan tanke kan vara att man inför öppenklass fokuserar på dirigeringsbiten i sin träning så starkt att man faktiskt lite grand missar att träna markeringar på land. Just detta med landmarkeringar-att det är svårt visade sig även i elitklass på söndagen.
Tål även det att tänka på.
De olika rasernas överslagshandlingar
Av olika anledningar kan ju en hund, som individ, få mental tilt, orken tar slut helt enkelt. Hur hanterar då raserna detta?!
Av vad jag sett i helgen, om man ska tordas ge sig på en generalisering...
Golden, gör litegrand som Mixo...springer/travar bort en stund för att få en liten chans att klarna tankarna.
Labben, är till en början så övertänd, så att den springer hejvilt, utan att näsan är på inledningsvis. Från min post såg jag detta. Mest intressant var den hund som de facto sprang på truten inte mindre än fyra ggr, såpass att pippin gungade till. När racet är undanstökat 8klarnade tankar) fungerar de flesta näsor alldeles utmärkt och jobbet kan bli gjort i flygande fläng.
Flat - är den ras som numerärt hanterar pressen genom att helt enkelt gå för hårt åt viltet.
Ingen värdering i nåt av detta-det är bara noterat från en stubbe i skogen.
Farsan o andra släktingar
Vi har fått träffa Sörgoldens Evinrude, pappa Castor och andra Goldisar. Det var riktigt många på plats, förhållandevis. Det är kul, att träffas när man haft kontakt i några år!
Pris-eller inte pris
Inte var det kul att det inte höll provet igenom för oss, det ska jag inte förneka. Men vad många av de startande i alla klasser, som faktiskt inte de heller når till pris. Att det är så många-det har jag aldrig riktigt reflekterat över. Självklart så traor alla, jag inräknat, att det finns en möjlighet att nå pris, annars skulle man väl aldrig starta...eller skulle man det?
Även detta en ny tanke!
Passerat startlinjen iallafall...;-)
På fredagskvällen packades bilen full. Jag, Ylva och Sara drog till Lit. Vi skulle funktionära på SSRK:s jaktprov, och Ylva skulle därtill starta ena dagen.
Väl framme drog vi fram bubbel, vit linneduk och resekandelaber-för att riktigt fira att det är jaktprov på G...mitt under invigningceremonin framkommer det att det finns platser kvar i den tidigare överfulla nkl.
Plötsligt hör jag att jag anmäler mig och Mixo, till nästföljande morgon!!
!!! :-O !!!
Uppstigning före tuppen, samling kl 07,00 på provplatsen.
Nu blev det logistik på hög nivå...
Först skulle jag hjälpa till på ökl rutan, inför dagen.
Kl 08,00 genomgång av nkl- den vill jag ju inte missa!
Tillbaka till ökl -hinner helt otroligt med att ställa upp mig på min post
som markeringskastare innan första hund kommit till start.
Kastar hejvilt (hahahaha) i några timmar, lunch
Tjuvade en kråka i viltförrådet och for till skogs för att värma upp Mixo. Det kändes helt okej, han var glad, pigg och följsam!
Sladdar in på provplatsen under det att nr 12 går sitt prov och vi har nr 13. Vid hundstoppet hänger en korp, som vi bekantar oss med, när vi aldrig träffat nån sån tidigare, funkar bra.
************************************************************************************************
VID STARTLINJEN
Domaren, Berit från Norge, tar emot och vi kopplar lös.
Första jobbet är två enkla vattenmarkeringar.
Man står rätt så långt upp på land, eftersom det är en myrkant som vi tvåbenta lätt sjunker igenom, jag gisar på att det handlar om 10-15 m upp på land.
Skott och kast, Mixo är uppmärksam och fast i skott och kast.
Skickar och han springer, i hög fart, fram till kanten och...stannar upp....
(matte minns klantarselträningen och är konstigt nog helt tyst)
han kikar på mig och hoppar i sedan, för att hämta den and han markerat så bra, lite kämpigt att komma upp på land var det allt, så han lägger ned och plockar upp anden, men kommer sedan in.
Ny markering!
Denna utför han i hög fart helt perfekt!
Skakar inte ens förrän efter avlämnad pippi.
Nu var jag helt säker på att detta skulle gå i lås.
transport bakom skytten till fältet.
Under domarens instruktion så ser jag hur laddad Mixo är, jag får tom säga åt honom att sitta still.
Jag skickar och Mixo går ut i hög fart igen, tvärgirar när han får vind av...
just det....
KORP!!!!
Nu blir det bekymmer...han drar den lite i vingen, nosar och går därifrån (sk viltvägran: ingen pålitlig jägarkompis), markerar minst två vilt till, men apporterar icke!
Snacka om att stå med hakan nera vid knäna. Jag vet inte om jag eller domaren blev mest förvånad.
Det var likt en uppblåst ballong som någon stack hål på med en nål, luften gick bara ur honom.
Det var det hele, kan man väl säga!
Tack för idag och noll pris
Men ändå skrev hon så mycket fint om oss i protokollet, som verkar ha fått ben.
I öppenkritiken så sade domaren att det var en kort resa, som börjat så bra men att han gav ett väldigt omoget intryck på fältet. Man kan väl inte annat än hålla med?
Det som jag har till tröst r att vi har startat!!
Sekreteraren sade att Domaren sagt att "här kan vi ha dagens bästahund, ser det ut som" , i början alltså,....men vad hjälper det när man inte håller ihop?
****************************************
snipp snapp slut, så var startsagan slut!
Väl framme drog vi fram bubbel, vit linneduk och resekandelaber-för att riktigt fira att det är jaktprov på G...mitt under invigningceremonin framkommer det att det finns platser kvar i den tidigare överfulla nkl.
Plötsligt hör jag att jag anmäler mig och Mixo, till nästföljande morgon!!
!!! :-O !!!
Uppstigning före tuppen, samling kl 07,00 på provplatsen.
Nu blev det logistik på hög nivå...
Först skulle jag hjälpa till på ökl rutan, inför dagen.
Kl 08,00 genomgång av nkl- den vill jag ju inte missa!
Tillbaka till ökl -hinner helt otroligt med att ställa upp mig på min post
som markeringskastare innan första hund kommit till start.
Kastar hejvilt (hahahaha) i några timmar, lunch
Tjuvade en kråka i viltförrådet och for till skogs för att värma upp Mixo. Det kändes helt okej, han var glad, pigg och följsam!
Sladdar in på provplatsen under det att nr 12 går sitt prov och vi har nr 13. Vid hundstoppet hänger en korp, som vi bekantar oss med, när vi aldrig träffat nån sån tidigare, funkar bra.
************************************************************************************************
VID STARTLINJEN
Domaren, Berit från Norge, tar emot och vi kopplar lös.
Första jobbet är två enkla vattenmarkeringar.
Man står rätt så långt upp på land, eftersom det är en myrkant som vi tvåbenta lätt sjunker igenom, jag gisar på att det handlar om 10-15 m upp på land.
Skott och kast, Mixo är uppmärksam och fast i skott och kast.
Skickar och han springer, i hög fart, fram till kanten och...stannar upp....
(matte minns klantarselträningen och är konstigt nog helt tyst)
han kikar på mig och hoppar i sedan, för att hämta den and han markerat så bra, lite kämpigt att komma upp på land var det allt, så han lägger ned och plockar upp anden, men kommer sedan in.
Ny markering!
Denna utför han i hög fart helt perfekt!
Skakar inte ens förrän efter avlämnad pippi.
Nu var jag helt säker på att detta skulle gå i lås.
transport bakom skytten till fältet.
Under domarens instruktion så ser jag hur laddad Mixo är, jag får tom säga åt honom att sitta still.
Jag skickar och Mixo går ut i hög fart igen, tvärgirar när han får vind av...
just det....
KORP!!!!
Nu blir det bekymmer...han drar den lite i vingen, nosar och går därifrån (sk viltvägran: ingen pålitlig jägarkompis), markerar minst två vilt till, men apporterar icke!
Snacka om att stå med hakan nera vid knäna. Jag vet inte om jag eller domaren blev mest förvånad.
Det var likt en uppblåst ballong som någon stack hål på med en nål, luften gick bara ur honom.
Det var det hele, kan man väl säga!
Tack för idag och noll pris
Men ändå skrev hon så mycket fint om oss i protokollet, som verkar ha fått ben.
I öppenkritiken så sade domaren att det var en kort resa, som börjat så bra men att han gav ett väldigt omoget intryck på fältet. Man kan väl inte annat än hålla med?
Det som jag har till tröst r att vi har startat!!
Sekreteraren sade att Domaren sagt att "här kan vi ha dagens bästahund, ser det ut som" , i början alltså,....men vad hjälper det när man inte håller ihop?
****************************************
snipp snapp slut, så var startsagan slut!
Jag trodde fel...eller rädda hunden från mig fort =))
Hur det kan bli...
Ikväll har jag ÄNTLIGEN (!!) lyckats lura med mina träningskamrater ut på sjön, så att man kan få träna lite vatten och båt i kombination.
Mixo är en hejare på allt vad båtåkning och simning intill båt heter, att hoppa i och ur i flygande fläng.
Men just att apportera apporter som är kastade från båt...DET har inte hänt många ggr i hans liv. Och...eftersom han är en smula skeptisk till allt vad nyheter i miljön, synliga sådana, så kan det ju vara en klok idé att träna just att kastaren sitter i båten...eller hur?!
So far so good....
Efter senaste tidens framgångsvåg är jag möjligen lite styv i korken (?!) :)
Vem 17 behöver träna enkla markeringar på blankvatten-inte jag inte, eftersom jag har världens bästa hund *megaironi*
Varför träna bara dubbelmarkering, när man kan lägga till att skicka en bra bit uppifrån land?! Nån som har nån aning?? nEJ, FRITT FRAM FÖR VÄRLDSMÄSTARHUNDEN!! *ironi*
Den enda förnuftiga tanke i mitt eget träningsupplägg var att jag skulle möta honom lite närmare vattnet, när han kom med apporten. Han har ju inte riktigt 100 % avlämningar om jag står en bit upp på land. För att slippa traggla med det idag så skickar jag honom från en bit upp på land, men möter halvvägs.
inte en siffra rätt-kan jag meddela!! :)
Fel som uppstod...
Första markeringen i dubbeln (notera att alla tankar på att båt+kastare är nytt, är som bortblåsta), landade bakom en björks lövverk (i Mixos synfält).
Men det är ju bara fjask...att bry sig om sådant, eftersom man är en sådan storfräsare *NOT*
Den andra på blankvatten..
Dags för skick:
Mixo går ut på mitt "markeringskommando", men blir stannade på kanten och ser allmänt förvirrad ut. Inte så konstigt kanske eftersom han egentligen inte sett markeringen.
Matte-tjänstvillig, som vanligt, ger ett extra kommando och manar på jycken ut i vattnet.Jodå han går ut och hämtar sin apport. Att han simmar 45 grader fel, men får vind kanske inte är så konstigt, när han inte såg den...
Matte (som tydligen är född igår bakom farstun och inte har alla indianer i kanoten) möter då upp på klippkanten, och den signalkänsliga hunden, viker av åt sidan och kliver upp lite längre bort åt vänster. Eftersom den giriga matten hotfullt närmar sig bytet, använder en irriterad röst och stirrar ihållande på sin hund, så kanske inte det är så konstigt.
Nästa skick-
samma sak händer på kanten till vattnet-förvirrad hund. Blir uppmanad att gå i av sin tjänstvilliga matte, som nu tydligen bestämt sig för att hon har två skickkommandon vid vattenmarkering . Det första vid start uppe på land, som i den stackars hundens värld håller på att betyda "spring fram till strandkanten och vänta på ytterligare direktiv", nr 2 kommer precis där, vid kanten. Så där ja...då håller vi på att befästa något man inte alls vill ha...
Till mitt försvar kan jag säga att jag var helt tagen på säng. Har väl aldrig sett en tvekan att gå i vatten...
Plötsligt får mina stackars hjärnceller kontakt med varandra igen! Och jag inser att jag mest troligt inte ser särskilt trevlig ut på strandkanten, i Mixos ögon. Så jag tar emot vid startplatsen hädanefter, och ser man på!!!Simsalabim, så kommer hund och apport upp till matte, utan mankemang, som skakningar eller sidoförflttningar vid landstigningen.
Därefter gör vi en enkelmarkering från båt och håller klaffen (glappkäft)-simsalabim!! Rätt tänkt, nu gick det vägen!!
Till sist måste jag bara kolla av om det sitter ihop med båten att dubbeln inte funkade, så jag kastar en dubbel från land. Så som det vanligtvis varit hittills i livet, för den stackars hunden.
Jo då, det gick vägen och det gick att skicka långt uppifrån land och ta emot på samma ställe.
Någon brukar mässa om att man ska bara öka en svårighet i taget, jag tror hon heter Lotten.
Av ovanstående självkritiska noteringar kan man notera att det jag trodde skulle gå galant, att skicka högt från land - gick inte!
Att jag inte har tillräckligt säkra icke skakande avlämningar uppe långt uppe på landbacken-inte heller stämmer, det har jag-eller Mixo kanske. Jag lämnar väl inget? Om jag inte vimsat ihop det oxå så att det är jag som lämnar av och han som tar emot?!!
Men jag brukar alltid ha ett sista försvar att det finns större män än jag (som inte är nån man)som TROTT FEL!
Hur var det nu Hanna?! När hunden gör rätt så är det förarens förtjänst, när hunden gör fel så är det uteslutande hundens fel. Eller...;-) Ser fram emot ditt kåseri. Man skulle kunna säga att jag ibland är som en kåsing ( håsjömål för udda, mindre begåvad person)
Om det av någon anledning inte framkommit att jag varit ett klantarsel ikväll, som Mixo är en gudagåva som fungerar överhuvudtaget tillsammans med, så kan jag tala om att jag var ett klantarsel, men fick kontroll på det hela innan vi gick hem.
Ikväll har jag ÄNTLIGEN (!!) lyckats lura med mina träningskamrater ut på sjön, så att man kan få träna lite vatten och båt i kombination.
Mixo är en hejare på allt vad båtåkning och simning intill båt heter, att hoppa i och ur i flygande fläng.
Men just att apportera apporter som är kastade från båt...DET har inte hänt många ggr i hans liv. Och...eftersom han är en smula skeptisk till allt vad nyheter i miljön, synliga sådana, så kan det ju vara en klok idé att träna just att kastaren sitter i båten...eller hur?!
So far so good....
Vem 17 behöver träna enkla markeringar på blankvatten-inte jag inte, eftersom jag har världens bästa hund *megaironi*
Varför träna bara dubbelmarkering, när man kan lägga till att skicka en bra bit uppifrån land?! Nån som har nån aning?? nEJ, FRITT FRAM FÖR VÄRLDSMÄSTARHUNDEN!! *ironi*
Den enda förnuftiga tanke i mitt eget träningsupplägg var att jag skulle möta honom lite närmare vattnet, när han kom med apporten. Han har ju inte riktigt 100 % avlämningar om jag står en bit upp på land. För att slippa traggla med det idag så skickar jag honom från en bit upp på land, men möter halvvägs.
inte en siffra rätt-kan jag meddela!! :)
Fel som uppstod...
Första markeringen i dubbeln (notera att alla tankar på att båt+kastare är nytt, är som bortblåsta), landade bakom en björks lövverk (i Mixos synfält).
Men det är ju bara fjask...att bry sig om sådant, eftersom man är en sådan storfräsare *NOT*
Den andra på blankvatten..
Dags för skick:
Mixo går ut på mitt "markeringskommando", men blir stannade på kanten och ser allmänt förvirrad ut. Inte så konstigt kanske eftersom han egentligen inte sett markeringen.
Matte-tjänstvillig, som vanligt, ger ett extra kommando och manar på jycken ut i vattnet.Jodå han går ut och hämtar sin apport. Att han simmar 45 grader fel, men får vind kanske inte är så konstigt, när han inte såg den...
Matte (som tydligen är född igår bakom farstun och inte har alla indianer i kanoten) möter då upp på klippkanten, och den signalkänsliga hunden, viker av åt sidan och kliver upp lite längre bort åt vänster. Eftersom den giriga matten hotfullt närmar sig bytet, använder en irriterad röst och stirrar ihållande på sin hund, så kanske inte det är så konstigt.
Lämplig plats för mig istället för ute i bushen med jycken ikväll
Nästa skick-
samma sak händer på kanten till vattnet-förvirrad hund. Blir uppmanad att gå i av sin tjänstvilliga matte, som nu tydligen bestämt sig för att hon har två skickkommandon vid vattenmarkering . Det första vid start uppe på land, som i den stackars hundens värld håller på att betyda "spring fram till strandkanten och vänta på ytterligare direktiv", nr 2 kommer precis där, vid kanten. Så där ja...då håller vi på att befästa något man inte alls vill ha...
Till mitt försvar kan jag säga att jag var helt tagen på säng. Har väl aldrig sett en tvekan att gå i vatten...
Plötsligt får mina stackars hjärnceller kontakt med varandra igen! Och jag inser att jag mest troligt inte ser särskilt trevlig ut på strandkanten, i Mixos ögon. Så jag tar emot vid startplatsen hädanefter, och ser man på!!!Simsalabim, så kommer hund och apport upp till matte, utan mankemang, som skakningar eller sidoförflttningar vid landstigningen.
Därefter gör vi en enkelmarkering från båt och håller klaffen (glappkäft)-simsalabim!! Rätt tänkt, nu gick det vägen!!
Till sist måste jag bara kolla av om det sitter ihop med båten att dubbeln inte funkade, så jag kastar en dubbel från land. Så som det vanligtvis varit hittills i livet, för den stackars hunden.
Jo då, det gick vägen och det gick att skicka långt uppifrån land och ta emot på samma ställe.
Någon brukar mässa om att man ska bara öka en svårighet i taget, jag tror hon heter Lotten.
Av ovanstående självkritiska noteringar kan man notera att det jag trodde skulle gå galant, att skicka högt från land - gick inte!
Att jag inte har tillräckligt säkra icke skakande avlämningar uppe långt uppe på landbacken-inte heller stämmer, det har jag-eller Mixo kanske. Jag lämnar väl inget? Om jag inte vimsat ihop det oxå så att det är jag som lämnar av och han som tar emot?!!
Men jag brukar alltid ha ett sista försvar att det finns större män än jag (som inte är nån man)som TROTT FEL!
Hur var det nu Hanna?! När hunden gör rätt så är det förarens förtjänst, när hunden gör fel så är det uteslutande hundens fel. Eller...;-) Ser fram emot ditt kåseri. Man skulle kunna säga att jag ibland är som en kåsing ( håsjömål för udda, mindre begåvad person)
Om det av någon anledning inte framkommit att jag varit ett klantarsel ikväll, som Mixo är en gudagåva som fungerar överhuvudtaget tillsammans med, så kan jag tala om att jag var ett klantarsel, men fick kontroll på det hela innan vi gick hem.
Mamma Mia Sex and the city
Har ni inte sett dessa?
GÖR DET!!
Såg jag förra veckan i Kälarne, till sammans med Tove och min numera fd Boss; Elisabet
Härlig film och härligt sällskap!!
ISåg jag här hemma samtidigt som jag ansade tvättberget IGEN!!
GÖR DET!!
Såg jag förra veckan i Kälarne, till sammans med Tove och min numera fd Boss; Elisabet
Härlig film och härligt sällskap!!
ISåg jag här hemma samtidigt som jag ansade tvättberget IGEN!!
Träningen rullar på
Har varit i Bispan hos Anne & Eva för att träna.
Vi tränade både dirigeringar och markeringar.
Mixo skötte sig riktigt bra.
Jag tror att han börjar hålla ihop allt bättre.
Han är en helt ljuvlig markör, igen!
På ärt åkern nedanför oss har det visat sig att det inte är ärtor, utan nån slags böna, blandat med korn och hö. Allt skall bli ensilage till fåren.
Whatever..
Grödan är hög som från halva låret och upp till midjan.
Det är SKOJ!!!
Mixo och jag tränar med hjälp av den uppdaterade bollkastaren.
När han är "fri" stoppar jag honom, och här försöker jag att tänka på:
Längre "stopp avstånd".
Det är lite lurigt att få stopp på ett linjetag, när han har passerat en viss gräns i avstånd.
Han blir osäker på vad jag vill, så nu håller jag på att vänja oss vid att det är helt ok med kontakt även på långa avstånd...vi får se hur det går, men..
Det är så KUL!!
tänk er Mixo skuttandes, modell känguru, i ovan nämnda gröda (jag håller mig på sidan, för att inte trampa ned så mycket).
Stopp!!
Beröm
Håller kvar stoppet med ena handen (vänster hittills)
Slungar en boll med bollslungan, till höger om honom, så att även det avståndet blir rejält.
Mixo markerar, ut i höggräset.
Jag blåser stopp igen, "kontakt" - innan kommando.
Ger högertecken och det supergenomtänkta *not* kommandot "SÅ"!
Han är fem****** på att markera, och med vilken stil, den är obealbar, så jag skrattar och skrattar när vi tränar i denna miljö.
Och på nåt ätt känns det som om Mixo gör det oxå.
Man ska ju ha kul när man tränar, eller hur??!
Men...
är det riktigt friskt??!
En matte, en hund och en tennisboll...är det så kul egentligen?!
Svar: JA!
Vi tränade både dirigeringar och markeringar.
Mixo skötte sig riktigt bra.
Jag tror att han börjar hålla ihop allt bättre.
Han är en helt ljuvlig markör, igen!
På ärt åkern nedanför oss har det visat sig att det inte är ärtor, utan nån slags böna, blandat med korn och hö. Allt skall bli ensilage till fåren.
Whatever..
Grödan är hög som från halva låret och upp till midjan.
Det är SKOJ!!!
Mixo och jag tränar med hjälp av den uppdaterade bollkastaren.
När han är "fri" stoppar jag honom, och här försöker jag att tänka på:
Längre "stopp avstånd".
Det är lite lurigt att få stopp på ett linjetag, när han har passerat en viss gräns i avstånd.
Han blir osäker på vad jag vill, så nu håller jag på att vänja oss vid att det är helt ok med kontakt även på långa avstånd...vi får se hur det går, men..
Det är så KUL!!
tänk er Mixo skuttandes, modell känguru, i ovan nämnda gröda (jag håller mig på sidan, för att inte trampa ned så mycket).
Stopp!!
Beröm
Håller kvar stoppet med ena handen (vänster hittills)
Slungar en boll med bollslungan, till höger om honom, så att även det avståndet blir rejält.
Mixo markerar, ut i höggräset.
Jag blåser stopp igen, "kontakt" - innan kommando.
Ger högertecken och det supergenomtänkta *not* kommandot "SÅ"!
Han är fem****** på att markera, och med vilken stil, den är obealbar, så jag skrattar och skrattar när vi tränar i denna miljö.
Och på nåt ätt känns det som om Mixo gör det oxå.
Man ska ju ha kul när man tränar, eller hur??!
Men...
är det riktigt friskt??!
En matte, en hund och en tennisboll...är det så kul egentligen?!
Svar: JA!
Livet rullar på...
och jag har inte hunnit slutföra mina noteringar om den härliga SWC veckan..
jag lägger det på is och hänviasr till den hemsida som Börje så fantastiskt snickrat ihop
http://www.photo.famhalin.se/swc1.html
jag lägger det på is och hänviasr till den hemsida som Börje så fantastiskt snickrat ihop
http://www.photo.famhalin.se/swc1.html
Ibland så hittar man nåt träffande...
Några av mina vänner, de som känner mig VÄL..
Känner till mina svaga sidor och gör sig under stundom lustiga över desamma, vilket även jag gör över deras..
Fann igår ett livsmotto som stämmer väl in på mina morgonpigga kompisar, som oftast inleder ett telefonsamtal före kl 11, lediga dagar med ett förvånat
"Jasså, du är vaken??!"
Här kommer det!
Knappast!
=))
Känner till mina svaga sidor och gör sig under stundom lustiga över desamma, vilket även jag gör över deras..
Fann igår ett livsmotto som stämmer väl in på mina morgonpigga kompisar, som oftast inleder ett telefonsamtal före kl 11, lediga dagar med ett förvånat
"Jasså, du är vaken??!"
Här kommer det!
"Den som tappar en timme på morgonen, letar efter den hela dagen"
Så sant så sant, men lär jag mig nåt?
Så sant så sant, men lär jag mig nåt?
=))
SWC DAG 3
PROVDAG NYBÖRJARKLASS
Även denna dag i Kolbjörnsjön
Startande:
Birgitta och Nelly
Anna-Lena och Mysak
Fia och Lava
Ulla och Tiili
åsså
Jag och Mixo (igen) =)
Provuppläggarduon tillika enväldiga domare
Ylsi å Malii
Den här dagen såg jag inte (heller??!!) allt av alla hundar.
Provet började med två enkla vattenmarkeringar, där det tydligen var olika regler för olika startande !! (hupp!!)
Vid inbärgandet av numero två, så small det ett skott, från fältet.
Det var lite lurigt,
Mixo reagerade på skottet, men kom upp med viltet i munnen och ställde sig i sin "frysställning", för att lokalisera det hela, innan avlämning.
Därefter var det dags för det fria söket, som avbröts av ett riktat sök efter Kalle Kanin, som så lurigt gömt sig i kanten mot vattnet.
Därefter fortsatte söket...
Mixo hade sina dubier vad det gällde en duva...
den flyttade han en gång innan den till slut kom hem till matte.
Efter det fria söket avslutades det hela med två enkla (inte dubbel alltså) landmarkeringar.
Det gick väl för Mixen, även denna dag.
Det var detta med duvan...och ett något stort sökområde...
å andra sidan var det bara en hund som kom in med den yttersta pippin på hela dagen.
Provet gick bra, helt utan anpassningar för Mixo.
DET är gott att känna, för nog har vi haft Mixoanpassning på det mesta tidigare.
Vid passiviteten, när jag var funkis, så kallades han "statyn".
statue of Passivity ?
Summasumarum:
Tillfreds även med denna träningsprovdag!
swc dag 2
PROVDAG "ÖPPENKLASS"
vackra Kolbjörnsjön
Provet var upplagt av Fia, Anna-Lena och Birgitta.
Jag valde att delta eftersom vi har kapciteten, ofta. Även om vi inte har passerat nkl alls i officiella sammanhang.
Första par var Marie & Jod samt Ylva & Viska
Vi gick i par med Ulla & Pärla
Efter det att vi som startande blivit mottagna så kopplade man lös, de som kan/vill, strax därefter startade ett herrans oväsen i fjärran, en fingerad klappjakt, alltså..
När jakten tystnat så hade vi en transport att klara av.
Gick utmärkt för oss!
Därefter så fick vi en sökuppgift, där vi fick uppgift att först hämta in 2-3 vilt var.
inga problem!
Efter det kom eldprovet, en vattendirigering över den vik som syns ovan, skottet kom innan man nått fram till startplatsen för dirigeringen.
Svårigheten var att lyssna på föraren och ta vattenvägen ut, och inte landvägen, som iof var möjligt, men inte det uppgiften gick ut på.
Här gällde det att vara strateg , hehehe...
Efter kontroll av vind, och misstanke om att det var lätt för hunden att lockas av landvägen.
Mixo trakterades, som väntat, av landvägen.
Jag kallade in honom och vi började om..
Vinklade av ännu mera ut från land, och skickade!
Tro ni inte på självasesjutusan att det gick vägen!!
Applåder!!
Tack, den stöttande publiken!!
Därefter fortsatte sökarbetet, medan parhunden fick sin dirigeringsuppgift.
Därefter kom ny transport och en LÅNG vattenmarkering, över till andra sidan...
Mixo gick bra ut (där är han att lita på, minsann), hamnade lite fel i vind , så den and som låg i strandkanten, var lite lurig..
Matte fick IS i magen, och ...Mixo gick upp på land...funderade några sekunder och började därefter ett metodiskt sökarbete, klev i spat igen och tog anden med hem till sin glada matte.
Därpå var det dags för en dubbelmarkering på land, eller om det var två enkelmarkeringar...
Markeringarna föll i vilket fall på linje, så att den andra låg bakom den första.
Markeringsarbetet gick galant, däremot så lade Mixo ned båda för ompackning på vägen in.
(Just detta förfarande har jag konsulterat domarexpertis om, och jag känner mig rätt så lugn. Jag ska ha lite is i magen och inte göra en grej av detta)
Sist var en lurig markering, där båda hundarna placerades nära varandra vid strandkanten, skott och kast gick inne i buschen på andra sdan vassen och ut i midje höjd svischade en dummie förbi.
Markering i vassen, alltså. Markeringen gick bra , men av någon anledning så levererade Mixo dumminn till kasatren, eller vad han nu gjorde... Efter uppmaning, såkom den hem till mig iaf.
Hur som helst jag är så
SUPERNÖJD MED MIXOS INSATS DENNA DAG!
Efter första skicket på söket landade mina nerver oxå, det var bara kul därefter!!
Tack alla för dag 2!!
Kvällen fortsatte med surströmmings kalas och Logdans i Hällesjö
En helt ljuvlig kväll
SWC DAG 1
Alla SWC-foton är tagna av Börje Halin, det tackar man för
Allteftersom dagen gick ramlade de medverkande in...
Birgitta och Börje från Järfälla med Nelly (och Chessie)
Marie & Jod, med husvagn, från Pålgård
Ulla med Pärla och Tiili, från Gevåg
Ylva med Viska, från Krokvåg
Anna-Lena & Mysak från Umeå
och
Fia & Lava från Västervik
Vi inledde med sillmiddag, eller om man så vill: middag del 1
Därefter åkte vi upp till Kolbjörnsjön och tränade markeringar:
Vi hade fyra stationer, varav en i vatten, en i vass, en på myr och en i skog. Alla med skott, några med dolda nedslag och de flesta med dold kastare.
Birgitta och Börje från Järfälla med Nelly (och Chessie)
Marie & Jod, med husvagn, från Pålgård
Ulla med Pärla och Tiili, från Gevåg
Ylva med Viska, från Krokvåg
Anna-Lena & Mysak från Umeå
och
Fia & Lava från Västervik
Vi inledde med sillmiddag, eller om man så vill: middag del 1
Därefter åkte vi upp till Kolbjörnsjön och tränade markeringar:
Vi hade fyra stationer, varav en i vatten, en i vass, en på myr och en i skog. Alla med skott, några med dolda nedslag och de flesta med dold kastare.
Jag och Mixo, nyss klara, Birgitta och Nelly, Viska och Ylva
Vad vi gör varje dag beskrivs så bra av
Anna-Lena:
http://194.165.231.32/hemma/annalena/
Marie:
http://virus.blogg.se/
Fia
http://www.blogtown.se/blog.php?id=Lava
Så småningom lägger Börje ut på swc hemsidan oxå, då kommer det en länk dit...
Snålskjuts? Jajamen! Där kan man läsa om vad vi gör...
Här väljer jag mest att göra egna reflektioner över mitt och Mixos arbete istället (ego?!)
Markeringsarbetet har verkligen vaknat till liv igen i Mixo, han ÄR en bra markör!
Kvällens träning avlöpte mycket väl, för vår del.
Aftonen avslutades med middag, del två med grillat älgkött, nypärer och diverse såser.
Jag, värdinnan, kojade vid ett tiden, men vissa av gästerna var mera authålliga än så.
Det är oftast samma person som ansvarar för att släcka och låsa, det är så skönt när man kan lita på att det fungerar...
TOMT!
Swc är slut och alla har åkt!
Fäviken Game Fair 080725-26
FREDAG
På fredagsmorgonen packade jag, Tove och förstås, Mixo, bilen för att åka vidare västerut mot Fäviken.
Vi hade till sist bestämt oss för att åka iväg, och sova i bilen (bussen). Alla säten åkte ur, utom de två fram...och SIMSALABIM...så har vi två liggplatser!
Marie, den pärlan, hade ordnat plats för oss tillsammans med dem, och ett helt gäng andra funktionärer, på utställarcampingen.
Vi kom fram tidig eftermiddag på fredag, med våra nya parasoll, nyinköpta på Rusta.
Fredagen gick åt till lite shopping :))
Nya Lundhagsbyxor, som jag gått och suktat efter några månader. Mässpriset, som var hälften mot det ordinare, avgjorde saken!
Att det dessutom visade sig vara strech över stuss (extra plus) och knän, gjorde ju inte saken sämre.
Ungefär såna här braxor blev det
Toppen kul var förstås att Cilla, Lasse och barnen var på plats. Vi hade verkligen tid att träffas och prata.
På fredagskvällen dukades det upp med långbord och trerättersmiddag mellan husvagnarna,
21 personer var vi allt som allt.
Elvy hade som vanligt ordnat mat och fixat till alla på ett enastående vis. En RIKTIGT trevlig middag, med många gapskratt!
Framöver kvällen var vi några som gick in på nöjesområdet.
Hamnade på Logdansen, och blev mycket glatt överraskad!
Det var mycket folk, många riktigt dansanta och man behövde inte stå stilla många sekunder mellan danserna.
Så´nt gillar jag!
Under kvällen kom vi fram till att det nog berodde på mina nya byxor, som jag var tvungen att använda eftersom mina favvo vita var besudlade efter en strike på middagsbordet, orsakad av Gul som utövade lite spontanagility...
Extra krydda är när gamla elever, numera vuxna :-O, kommer fram och pratar, är så glada att ses och gärna berättar vad det blivit av dem. Att se att det går bra, höra deras berättelser och minnen om vår gemensamma tid i grundskolan värmer lärarhjärtat
LÖRDAG
En natt i bilen för mig, Tove & Mixo. Funkade faktisk riktig bra, det går bra att bädda bak i bussen med madrasser.
Jag och Kicki fick till uppgift att stå vid entren till Fäviken, för att ta emot de startande til WorkingTestet.
Under dagen pågick detsamma och det hela avlöpte väl, tittade på de stackars arbetande hundarna i värmen och hjälpte till lite med det som behövdes.
Ett stycke skjorta inköptes...