Utmattad Jycke 070108
Vilken tur för Mixo att jag börjat jobba idag. Han tyx vara sliten...
Förutom att vi tränat dagligen, inkl rejäla motionspass i drygt 14 dagar, så var vi ju på samträning igår.
Vi kom innanför dören igår vid 16,30, då lade sig Mixo, kl 07,00 i morse steg Mixo upp (han var alltså inte utanför dörren) Någon gång i natt åt han visst sin mat. Men OJ vilken trött liten guling!
Vid kvällsrastningen tog jag med dummien, den lite större, som vi inte är riktigt sams om, och linan!
Min beslutsamhet från igår satt i fortfarande, det var då tusan oxå. Svansföringen var betydligt högre idag, än jag sett på veckor... det är till att komma ut på andra marker och få smak på annat!
Vid första kastet hade min gode herre annat i nosen, men se den gubben gick inte! Jag visade med en auktoritet, som jag tror att jag har svårt att visa när andra är med (kan nån filma mig i smyg när jag är ensam? Frivilliga papparazzis???), att NU ÄR DET NOG! Fot tillbaka, nytt kast och ett bestämt "apport" kommando, nu spelade jag enbart på krav, ingen lust och lek. Avståndet är gott och väl 30 m, och ytan är öppen. Joho, då får man se, det mest perfekta upptag och in det kom!
Sååå, ska det se ut, bravo gubben, jag vet ju att du kan!
Sedan gjorde vi ett gäng markeringar, där jag lade märke till att ett bestämt apport, utlöser just ett bra grepp...Vilket inte är så konstigt, med tanke på all tid vi lade ned på det i somras. Jag vill inte eg ha en hård ton när jag för hund, så jag har ett mera viskande apport kommando, när vi har kört bollar etc. Som funkar iof, så i det fallet är ju situationen inlärd.
Svansen åkte ned en dm, under kvällen men han är inte alls krypig, om nån nu, mot förmodan, skulle tro det...Jag har ställt krav på honom i afton, under ett pass på 10-15 min. Vilket säker var på sin plats, av svanssänkningen att döma.
Linan gör sitt till. Nu ska vi lära oss att bära stora apporter också, så det så!
När han gör rätt, så kan jag i dagsläget verkligen bjuda på HELA HELA mig, utan att det slår över för honom, han kan ta emot det.
På slutet av kvällen sprang vi en bit mot markeringsområdet, tillsammans, helt om sprang en bit bakåt och skickade, men då med krav i rösten. Avstånden var nog 40 m, och fullt öppen yta. Att springa ökar ju intensiteten , och han gillar ju fart. Det gäller att vara ännu mera kul när det går bra, när jag lägger denna press på. Vi får se... Men i dag var jag så oerhört bestämd. Har ingen som helst lust att ramla ned till lägsta steget på trappan igen. Vi hade ju kommit så långt upp. Har inte tänkt mig att komma ned i källaren igen!!!
Värst vad jag tar i
Hur som helst är Mixo en helt underbar familjemedlem. Han är älskad av oss alla, jag tror jag kan säga att den här hunden är den som HELA familjen tycker om. De andra har vi haft lite olika favoriter ibland. Så hur det än går för mig och mina jaktprovsplaner för mig och Mixo, så har han en plats i vår familj! som medlem i familjen har jag inte något att klaga på, inget alls. Han är lugn, han går fint i kopplel, han hänger med på alla våra utflykter utomhus och till vänner o bekanta utan att vara besvärlig för fem öre!
Kalle sa i morse innan han gick till skolbussen " Men Mixo, ska du vara i hundgården- nu får jag ju inte vara med dig på hela dagen...!"
Kalle är sjuk, hans fröken ringde efter mig på jobbet idag, så jag fick hämta en febrig gosse.
Har glömt av läsrapporteringen, har hunnit några
I hatets skugga, Deidree Purcell
Min Australiska vildhäst, Lizzie Spender
Potensgivarna (en ljudbok), (Skitrolig! rekommenderas)
Förutom att vi tränat dagligen, inkl rejäla motionspass i drygt 14 dagar, så var vi ju på samträning igår.
Vi kom innanför dören igår vid 16,30, då lade sig Mixo, kl 07,00 i morse steg Mixo upp (han var alltså inte utanför dörren) Någon gång i natt åt han visst sin mat. Men OJ vilken trött liten guling!
Vid kvällsrastningen tog jag med dummien, den lite större, som vi inte är riktigt sams om, och linan!
Min beslutsamhet från igår satt i fortfarande, det var då tusan oxå. Svansföringen var betydligt högre idag, än jag sett på veckor... det är till att komma ut på andra marker och få smak på annat!
Vid första kastet hade min gode herre annat i nosen, men se den gubben gick inte! Jag visade med en auktoritet, som jag tror att jag har svårt att visa när andra är med (kan nån filma mig i smyg när jag är ensam? Frivilliga papparazzis???), att NU ÄR DET NOG! Fot tillbaka, nytt kast och ett bestämt "apport" kommando, nu spelade jag enbart på krav, ingen lust och lek. Avståndet är gott och väl 30 m, och ytan är öppen. Joho, då får man se, det mest perfekta upptag och in det kom!
Sååå, ska det se ut, bravo gubben, jag vet ju att du kan!
Sedan gjorde vi ett gäng markeringar, där jag lade märke till att ett bestämt apport, utlöser just ett bra grepp...Vilket inte är så konstigt, med tanke på all tid vi lade ned på det i somras. Jag vill inte eg ha en hård ton när jag för hund, så jag har ett mera viskande apport kommando, när vi har kört bollar etc. Som funkar iof, så i det fallet är ju situationen inlärd.
Svansen åkte ned en dm, under kvällen men han är inte alls krypig, om nån nu, mot förmodan, skulle tro det...Jag har ställt krav på honom i afton, under ett pass på 10-15 min. Vilket säker var på sin plats, av svanssänkningen att döma.
Linan gör sitt till. Nu ska vi lära oss att bära stora apporter också, så det så!
När han gör rätt, så kan jag i dagsläget verkligen bjuda på HELA HELA mig, utan att det slår över för honom, han kan ta emot det.
På slutet av kvällen sprang vi en bit mot markeringsområdet, tillsammans, helt om sprang en bit bakåt och skickade, men då med krav i rösten. Avstånden var nog 40 m, och fullt öppen yta. Att springa ökar ju intensiteten , och han gillar ju fart. Det gäller att vara ännu mera kul när det går bra, när jag lägger denna press på. Vi får se... Men i dag var jag så oerhört bestämd. Har ingen som helst lust att ramla ned till lägsta steget på trappan igen. Vi hade ju kommit så långt upp. Har inte tänkt mig att komma ned i källaren igen!!!
Värst vad jag tar i
Hur som helst är Mixo en helt underbar familjemedlem. Han är älskad av oss alla, jag tror jag kan säga att den här hunden är den som HELA familjen tycker om. De andra har vi haft lite olika favoriter ibland. Så hur det än går för mig och mina jaktprovsplaner för mig och Mixo, så har han en plats i vår familj! som medlem i familjen har jag inte något att klaga på, inget alls. Han är lugn, han går fint i kopplel, han hänger med på alla våra utflykter utomhus och till vänner o bekanta utan att vara besvärlig för fem öre!
Kalle sa i morse innan han gick till skolbussen " Men Mixo, ska du vara i hundgården- nu får jag ju inte vara med dig på hela dagen...!"
Kalle är sjuk, hans fröken ringde efter mig på jobbet idag, så jag fick hämta en febrig gosse.
Har glömt av läsrapporteringen, har hunnit några
I hatets skugga, Deidree Purcell
Min Australiska vildhäst, Lizzie Spender
Potensgivarna (en ljudbok), (Skitrolig! rekommenderas)
Kommentarer
Trackback