GOLDENBROTHERS

Nu har vi gått det. 17 tim hade det legat. Och det har regnat rejält här på morgonsidan.
Det är ju fantastiskt att hundnäsan ens känner någotöverhuvudtaget.
Det Går eg jättebra.
Delar ändå med mig av tankar...
Den första biten är på ett sätt den klurigaste. Innan han ritigt satt ner näbben och fokuserat.
Som tur är, går det inte på annat sätt än att fokusera.
Jag hade valt öppen, kärrliknande terräng till en början, därefter skog, tät, öppet igen, korsar över väg och upp över ett berg.
Vi kommer till slutstation.
När han, ibland, tappar spåret, ringar han med ett speciellt sömönster. Farten är rätt hög, och nosen hög, en hel del tvära kast. Att han tappar tror jag beror på väder och vind, det ligger heltenkelt inte kvar, den starkaste doften, precis där jag tror, den rör sig ju med vind och fukt.
När han går i rätt riktning, fast med höjd näsa, så har han inte så mycket tvära kast för sig.
Jag vet inte jag, men han går i rätt riktning, men använder, som jag ser det ett slags brett sökmönster.
Vid behov sätter han ned näsan och spårar.
Den höjda näsan ser man mera av i öppen terräng. Jag tror att doftmassan är mera bred och rörlig då. I tätare skog så rör inte doftbandet så mycket på sig, utan ligger stilla, då sätter han ned näsan mera distinkt. Annars tror jag att lukterna går förbi honom, om han även då använder den höjda nosen. Jag litar på honom, att han finner det han ska.
Vid slutstation, kan man se hur han riktigt VET vad som väntar och han blir allt intensivare, runt, runt i mindre och mindre cirklar och till sist:
JIPPI- här är min klöv!!!