GOLDENBROTHERS

Legat på soffan i fyra timmar, med paus för home delivery pizza. Jag är så inibomben snorig och slut igen!
Hade lovat barnen att följa med på Disco, som Toves klass ordnar på skolan. Men jag ORKAR inte. Fy vilken mamma...

Så f*nat typiskt. I dag kom den skjutglade grannen in.
"Lotten, det är minst 200 duvor bakom boa, ska du med?"

Nej jag orkade inte. Och att släppa iväg Mixo med någon annan, som inte ens känner till Mr SpG:s anfall, finns lixom inte på kartan.
Men han knackade på tjugo minuter senare
"Skaru ha duvan där ute, eller ska jag lägga den på bron?"
"På bron, tack!"
När Mixo och jag gick ut för att pinka kväll, så kopplade jag inne, eftersom jag visste vad som låg på bron.
Nosa, nosa...nosa.
Matte uppmuntrar
"Vad hittade DU för någonting fint?"
Perfekt grepp och stolt  visade han upp sitt fynd!
Vi tog med den in i vardagsrummet och visade husse, innan vi lade den ute i påse i kylan. Kanske ska vi prova i morgon igen.

Tack grannen!

HUr många timmar har jag lagt ned på Mixo till dags dato?
Frågan blev aktuell i afton.
Vem 17 törs tänka efter???
HUr många dagar har han bott här...
15 mån
15x30 dagar=450 dagar
Undrar om två timmar om dagen i snitt räcker?Kan vara tveksamt.....
900 timmar!!!
Jag blir mörkrädd

Man får väl tänka som Sten - Miltons husse:
"Det är ju för f*n en hobby- det är ju meningen att det ska vara KUL"

Ikväll har vi haft kurs för de andra igen. Mixo har varit med som passiv hund och lite som visningshund.
Vi har visat hur lydnadsapporteringen skiljer sig från spontanapporteringen.
HUr lydnadsapporteringen kan vara ett komplement till spontanapporteringen, när det är nåt som inte funkar.
Det som är det mest fantastiska när jag står och visar med Mixo är ju att jag VET vad han tyckte illa om detta till en början. Jag tror att vi började med den träningen i april. Jag skriver ju om det för först gången i maj-bloggen.
Nu gör han dessa övningar med glädje. Jag kan hålla en godis framför näsan på honom, när han håller fast, han håller ändå, på ett bra sätt. Tills dess att han får "tack". Och svanstippen viftar, öronen är spetsade och ögonen pigga.
Det var inte kul de första dagarna för Mixo, med dessa "håll fast" övningar. Öronen var nedfällda och kroppshållningen, den ska vi inte tala om... Men det kom, i och med att han förstod vad jag ville/resp inte ville. Jag minns än idag hur jag tänkte "Okej, Affe har tränat hundar hela sitt liv, så det kan ju vara värt att ge metoden en ärlig chans. Särskilt eftersom mina gamla kunskaper inte fungerade.
När de som sett honom idag ser hur lätt det går, kan nog nästan inte tro att det är sant att han avskytt övningen, men nu kan han. Och avlämningarna är det inget fel på.
Gripandet har jag ju lärt in med "klicker" tänket- jag fick ju inte till det med lydnaden, men det sitter också där idag.
Till sist ska man ju alltid komma ihåg att alla hundar är individer och det finns ingen allround metod som passar på alla. Men har man problem som man vill lösa så får man vara  öppen för nya tankar och idéer.

En hrälig kurs är det. Underbara duktiga hundar och förare.

Kvällspass...
Eftersom vi ändå hade en hund på plats, så passade vi på att öka svårigheten vid Walk up.
Trots att det inte var SÅ längesedan vi apporterade sist.
ALLT var identiskt som häromdagen, förutom EN sak.
Viska och Ylva stod till en början på linje bredvid oss.
Första skottet/kastet
lös hund, med halsband utan lina.
stadga, bra
Markerar bra, men frågar mig på ett annat sätt
Ut, bra
griper, vänder , bra
MEN rundar två varv runt Ylva och Viska (som tur är , är Viska så dödligt LESS på Mixo, så hon leker INTE med honom!)
Både husse och jag ryar i
Mixo kommer till matte, levererar och är hanterbar.

Andra skottet/kastet
Ylva/viska byter lite position - bakåt. För att underlätta för honom att göra rätt.
De resterande apporterna kommer Mixo till mig med, utan liknande fadäser. Dock kan man se hur han har i sin tanke tycker att det vore KUL att gå till Viska, men ändock väljer han att komma till mig.

Sedan jobbar vi så i några situationer till.
Svårt att markera för både mig och hunden när det är skymning. Vid horisonten tappar iallafall jag markeringsförmågan. När trädlinjen är mörk och dummisen inte syns mot den. Man hör bara "bompet".
Mixo hade det nog ungefär lika. Han sprang absolut i rätt riktning, men fick ringa längre än vanligt för att finna. Men det var ju trots allt inleverering med störning, vi tränade.

Jag är skitnöjd!

Nu har vi gått det. 17 tim hade det legat. Och det har regnat rejält här på morgonsidan.
Det är ju fantastiskt att hundnäsan ens känner någotöverhuvudtaget.
Det Går eg jättebra.
Delar ändå med mig av tankar...
Den första biten är på ett sätt den klurigaste. Innan han ritigt satt ner näbben och fokuserat.
Som tur är, går det inte på annat sätt än att fokusera.
Jag hade valt öppen, kärrliknande terräng till en början, därefter skog, tät, öppet igen, korsar över väg och upp över ett berg.
Vi kommer till slutstation.
När han, ibland, tappar spåret, ringar han med ett speciellt sömönster. Farten är rätt hög, och nosen hög, en hel del tvära kast. Att han tappar tror jag beror på väder och vind, det ligger heltenkelt inte kvar, den starkaste doften, precis där jag tror, den rör sig ju med vind och fukt.
När han går i rätt riktning, fast med höjd näsa, så har han inte så mycket tvära kast för sig.
Jag vet inte jag, men han går i rätt riktning, men använder, som jag ser det ett slags brett sökmönster.
Vid behov sätter han ned näsan och spårar.
Den höjda näsan ser man mera av i öppen terräng. Jag tror att doftmassan är mera bred och rörlig då. I tätare skog så rör inte doftbandet så mycket på sig, utan ligger stilla, då sätter han ned näsan mera distinkt. Annars tror jag att lukterna går förbi honom, om han även då använder den höjda nosen. Jag litar på honom, att han finner det han ska.
Vid slutstation, kan man se hur han riktigt VET vad som väntar och han blir allt intensivare, runt, runt i mindre och mindre cirklar och till sist:
JIPPI- här är min klöv!!!

Med hjälp av ett smaskigt kycklingskinn och klickern, har vi hittat en bättre position häromdagen.
Tove var med mig ut och hade ett skriftligt kommandopapper, som hon läste ifrån.
Funkar jättebra att ha henne som kommendant.

Det känns riktigt bra, tror jag skall be pappa filma, så att man själv kan se hur det tar sig ut.

puss på dig Mixo!

PS ingen lina idag heller-Crazy va?!

Helt lämpligt har det dykt upp en tävlingslydnadskurs på brukshundklubben. Jag ska nog ta och gå den. Behöver nog känna piskan vina över ryggen, för att riktigt ta itu med de sista bitarna, liksom bygga ihop pusslet.

Har lagt ut ett viltspår ikväll. Skall försöka ta det imorgon, när sonen verkar vara i form för samverkan.
FY vilken björnfrossa jag hade. Kände riktigt på mig hur Bamse stod bakom varje buske.
Skall lägga ett åt Ylva/Viska också, så kan vi gå det imorgon kväll.
DÅ får HON lägga ett åt mig, som vi kan gå på torsdag.

En "enorm" walk up. En-hunds walk up, med en skytt.
Bytte lite mark, flyttade oss lite närmare Lillsjön.
Husse skötte apportkastaren, och gick framför oss.
Mixo lös vid sidan.
Husse hade instruktionen att gå framåt, stanna till och skjuta, som han tyckte.
När husse stannar, stannar vi och markerar.
Skickar
Ringar
Griper
In
I hand.
Promenad lös vid sidan, och om igen!

Inte ett endaste problem.
Fem-sex stycken av olika längd från 20-90m.
Nån med referenspunkt, de flesta utan.
En dubbel, med rejäl vinkel emellan.
Inga "flärpar" på dummisarna/äggen
Men heller ingen lina, bara halsbandet!

NU känns det som om vi är med i matchen

Nu vill vi ha hit lite "störningsekipage", så att vi ökar störningen, fast på känd mark. För att se hur det håller.
jag vill, jag vill, jag VILL..... lyckas med det här projektet. Jag gör verkligen mitt bästa och lägger ned en hel del tid på det, så jag har iallafall försökt ordentligt.

Provade trut.
Med säkerhetsbälte och livrem på.
Satte honom i spårlinan för säkerhets skull. Det vore INTE så särskilt lyckat om han fick för sig nåt med pippin.

Första kontakten var helt perfekt , nos, nos och grep rejölt över ryggen och var STOLT.
Sedan var det väl lite si och så.
Jag minns inte riktigt hur det var med de andra hundarna när jag introducerade vilt. Minns det inte som nån jättegrej.
Mixo nyper till längst ut med tänderna i nån del av fågeln och försöker få med sig den. Som tur är, är truten så tung, att den inte kommer med då, utan han måste ändra grepp.
Han nöp och skuttade, visade intresse, helt klart. Men var nog MYCKET förvirrad.
De flesta försöken gick bra. Men två rullningar och ett försök till att gå från mig istället för till mig.

Men jag har lite tolerans. Han vet ju inte vad jag förväntar mig ännu, riktigt, och det syns.
Låter det gå några dagar innan vi försöker igen.

Jo, nog vet Mixo vad som väntas, när jag tar fram spårselen.
Som sagt det var vindigt, och det syns ju när han spårar, det var svårt att följa upp var dofterna eg kom ifrån. Men ändå tycker jag han höll sig i godtagbara cirklar runt spåret. Och när han får nos på det, så går det ju jättebra.
Vid ett par tillfällen, när jag tyckte att han ringade  runt i samma område flera gånger, så stoppade jag honom, satte ner honom. Ta det lugnt, TÄNK! Vill jag förmedla. HÄR luktade det ju sist..

Poletten ramlar ned "jajustja"!
Sedan går det som på räls. Vi hade spår på nytt hygge, väg, gammalt hygge med högt gräs, över väg, in i tät granskog och i lövsly (KAN man fastna med linan???)
I dessa väderförhållanden tycker jag han gör det bra. Det är också kul att se att han inte störs i sitt arbete, av att han sitter fast bland träden, utan att jag kan trassla ut honom och sedan ge klartecken, så fortsätter vi.
Då är han inte så lättstörd minsann!

Gjorde lite apporteringar med dummeis igår igen-gick lika bra. En tjafs och fem bra.
Tydligen tyx det som om att leka ensam är mindre gynnsamt, nuförtiden, än att gå till matte.
Och att leka med dummies, utan publik-det är ju meningslöst.
Mixo undrar säker varför jag så plötsligt tappat intresset av att titta på den han "Showar".
Ja vi får väl se hur det går.

Ja, nog har man det bra!

Fredag kväll bestämde jag mig för att nu är det dags att börja lägga några spår igen.
Den 5/10, skall vi ju gå ett öppenspår, för Domare Rune. Så en eller annan träning skulle väl inte vara ivägen.

PÅ fredag kväll ringer jag "svåger" Leif (maken - som oxå jagar älg vanligtvis.Jagar små hårda vita bollar i Klövsjö i helgen). Jag ville veta viket område på markerna det var riskfritt att lägga spår på, i dessa jakttider. Han visste inte då , men erbjöd sig att ringa mig från älgpasset på lördag morgon, så kunde jag få veta.
Så det gjorde han. De jagade på andra sidan Kälsjön, så det var lugnt för mig att lägga spår på Slåttmyrberget.
Det var stark vind och värme igår, så det var inga lätta förhållanden.
Jag lade ett 800 m spår och for hem. MEN när skulle han få gå detta då?
På kvällen-då har det ju legat bara fem timmar. Nja, det bästa vore nog att gå på söndagen, ca 20 tim senare.
MEN- var jagar dom på söndag då? Ringer till jaktledare Stig. "Nja..., nog hade de tänkt jaga på berget." Fast det kändes nästan som om han skulle kunna tänka sig att inte nyttja några pass, runt mitt spår, för att jag skulle kunna göra det som jag tänkt.
Men, nej måtta i allt. Jag kan gå nattgamla spår en annan dag.
Men vilken oerhört positiv inställning. De är som lite intresserade gubbsen, och har funderat om jag är intresserad av att spåra i en riktig situation, om det skulle behövas. Men GISSA om!

Detta är ju helt otroligt fantastiskt!
Vilket engagemang! Vad himla kul att så många av oss "Höghedare", så att säga håller ihop och försöker stötta och hjälpa varandra.
Vad bra Birgitta att the big "LENA" sagt så. För jag har tänkt precis i dessa banor, men inte riktigt tordas ta steget full ut.
Lena har ju även träffat min gula fara, i våras. Vi hade ju ett litet "nappatag" med honom.
Hennes ord ringer i mig ännu
"Du gör rätt - men du får inte ge upp!"
Jag har ju grundat mina tankar på att det inte är några större problem att få in favorit leksaken "Banan i pyjamas , modell 40 cm- med armar och ben"

Jörgen- kan inte du ta och skaffa dig en blogg också- så vi får följa dig lite oftare?

Min förkylning tog om! HOSTA!!
For hem från jobbet igår.
LÅg till 13,00 idag. Då klev jag upp och var som ny igen, ja rösten är fortfarande oigenkänlig-men känslan är bättre.

Har funderat på Mixos inkonsekventa beteende en tid.
Det är så att han bara busar med dummies, med handtaget framme. Teorin är ju att slängandet runt munnen initierar en stor leklust i kombination med social kamplust.
MEN på sista tiden har han under rastningar kommit att finna olika"sladdriga" föremål. En plastpåse och en relativt stor garnhärva. Dessa levererar han stolt in till matte, utan någon direkt anmodan.
Varför då? De sladdrar ju också kring munnen. Förr i tiden skulle han aldrig gjort så med egna fynd, men NU gör han det.
Teori: I Mixos värld så är det lek jag skickar ut honom på vid kast av leksak-dvs dummie, i mattes värld VIKTIGT arbetsredskap. För viktigt???
Detta beteende är då troligen situationsbundet.
Marie föreslog "Vad händer om han bara råkar hitta en dummie då? KOmmer han in med den på samma sätt som med påsen? När han inte fått nåt kommando?"
Sagt och gjort - ut i rastområdet och försöka att omärkt slänga iväg en dummie,det tar sin tid. För han har järnkoll på mig, även om distansen kan se lång ut.
Men efter en tid lyckades jag. Sedan strosade vi runt i området. I väntan på att han skulle springa på objektet-det gjorde han också.
Mixo tycktes tänka "vad luktar det, vad luktar det...Aha karaktäristiskt skutt och stamp på dummien, AHA!!! En leksak, snegla på matte, SKAKA, SKAKA och springa"
Jag hade ju inte gett nåt kommando, så jag gick och lade mig i gräset på ett ställe där vi brukar ligga och "fjollra"- utan kommentarer. Han håller efter, men på 10-12 m avstånd, lekinvitsställning.
Nähä tänkte jag-det höll inte. Då går jag hem (jag är lugn inombords-tänkte att har detta hänt 29 eller trettio gånger kan väl inte spela någon roll). Han ska inte få det som är så KUL - den sociala kampen mot mig, jag tittar inte ens åt honom. Då hänger han, som väntat, efter mig. Springer förbi, in på gårdsplanen och lägger dummien framför bron.
-Vad har du för nåt?
-Kom med den då.
DÅ griper han och levererar snyggt och prydligt den in till mig, i hand med upplyft huvud, och svepande svans.
Tack -duktig-godis.
Tittar på matte "Mera"
Okej vill du hämta igen. Jag kastar en något stillsam gladapport-han gör om det. Fattar först i handtaget-byter sedan grepp och bär riktigt, utan trams, till mig IGEN!
Lagom med klick och beröm. Jag försökte se det som en självklarhet, likaväl som det är med bollarna.
Sedan gjorde vi om FEM ggr till. Ökade avståndet något varje gång, och de två sista i lite knepigare terräng (högt gräs/bland veden).
Jag har bytt kommando när jag skickar från mitt käcka "JA" til att viskande "apport". Vilket är det kommando jag använt mig av vid gripande träningen.
ALLA sex apporteringarna gick utan anmärkning.
PÅ värsta bäbis avståndet i och för sig. Men ändå känner jag att detta har han INTE någonsin gjort förr. Alltså apporterat dummie, med tillgång till handtaget, på detta sätt.
Kan det vara ett genombrott på G??

Idag var det först dagen det riktigt slog mig att...
- Hmmm...vintern är på gång. Det kändes i luften. Det är ju inte ovanligt att första snön, som iof tinar direkt, kommer i första veckan av oktober.

TRänade med andra i kväll. Det var många igen som dykt upp på gemensamma träningen. KUL och bra för oss, ca 10 ekipage - och det var inga av de gamla invanda.

Dock valde jag bort ordinarie övning - fältarbete i öppen terrräng.

Anders & Tula, var så vänliga att följa med oss in i mera svårsprungen terräng.
Det gick riktigt hyfsat. Inga rallyn alltså. Vilket var den högsta målsättningen.
Visst arbete utfördes i markeringsväg också. Även om han är distraherad av allt nytt. Så går det iallafall att utföra ett arbete, fast det ionte alls håller samma höga standard som i den invanda hemmiljön.
Men det känns ändå som ett stort fall framåt. Även om det inom mig finns nåt som klingar av att jag vill visa dem vad han kan.
Fast Anders är så duktig på att läsa hund, så han ser det ändå. (Eller kan det vara så att han är snäll och artig???)

De hade byggt upp ett SKITBRA hinder, som vi provade på slutet. Väldigt naturtroget, som en hög av stockar, mellan fyra stolpar. Vi testade -gick jättebra!

Äntligen en samträning värd namnet! Vad kul det var idag vid Tjärnboviken. Där Anders& Mia, tillsammans med Mats (drygt 20 år) och Helena, ordnat vattenträning.
HUr många var vi nu?
Mixo, Amber, Vira, Pärla, Tili, Elba, Disa, Luna,Charma, Tallis, Crimson, Viska, Leija och Tula. In alles 14 hundar. Och Mixo skötte sig RIKTIGT bra!
Vattenarbete och lite landdirigeringar.
Hinner inte skriva nu. Men jag är mycket nöjd med dagen!
Mot Valvakan!

Med löst springande hundar. När var Mixo med om det senast. Den enda säkerhetsutrustnuingen som var med var "halsbandet", utan lina på.
Vi gick en timma tillsammans med Viska och Ylva. Helt utan att någrasomhelst svårigheter uppstod. Han kom när ja ville osv. Till en början var han intensiv med Viska. Men sedan lugnade han ner sig.
Jätteskönt, att kunna gå en vanlig promenad med andra, utan att hela tiden behöva tänka på vildbasaren.
Något som jag märker är att jag skall försöka arrangera på nåt snillrikt sätt är:
"Frikommando, intresse skapas från nåt på långt håll - typ okänd intressant hög av stenar" Att få honom att avstå från detta intressanta alldeles. Han kommer alltid nu om jag kallar - men "ska bara" kolla lite till först (typ 10 sek). Detta vill jag råda bot på, as well.
Vi är inte riktigt i hamn ännu-och "I will watch my back" så att vi inte åker dit på alltför stora bakslag.
Svengelskinspirerad av Kirsti i Idol 2006.
I morgon ska jag åka på Ragunda Retriver träning.

Var och tittade på deras träff.
Fick en del inspiration till tokroliga övningar som kan vara till nytta för alla. De hade lagt upp det som delar i en tävling.

Stadga - när man kastar en apport. FÖRAREN hoppar kaninskutt ut till apporten, JUBLAR högt när föraren griper, och hoppar tillbaka in till hunden. Inte lätt alls, men en bra övning.

Korvapportering -  gripa, hålla fast och bära en grillad korv, det ni!

Hinderbana - slalom, sitta, stadga, när föraren hoppar runt två varv runt sin egen hund. Sitta vid kast av apport, runda en annan människa. Nosa på rätt papper (med högst poäng).

En hel del tokroliga övningar, som jag tror vi kan använda oss av på Jaktlydnadskursen, så pass upp deltagare!

Tack Kim och Frida för idag!

Om nån trodde att vi deltog, så gjorde vi INTE det. Iaktta och lära. Detta med att vara i miljö med andra hundar är verkligen nåt vi saknar och behöver!

För första gången av lycka när jag tränar hund!
 Nu visar han vad han går för den lilla räkan!

HUsse var med ut, med apportkastaren.
Vi gör samtliga övningar nedan med hinder, dvs fårstängsel ca 7 m framför oss, och i alla markeringar, så hoppar han över det på både ut och inväg.
Alla moment i hög fart ut såväl som in, alla lämnas i hand, sitter okopplad ca 75 cm från mitt vänstra ben, aningens framför (jag vill inte skymma hans synfält). Linan har jag lindat upp runt halsbandet. Inget som slänger runt alltså. Externa belöningar på mugg bakom mig, efter varje inlevererad apport.
Skott 1- med tygdummien, som uppvärmning, griper, vänder direkt om , tenderar att lägga sig ned, på andra sidan stängslet, och tjafsa. Men det tar ca fem sek så är han på väg in igen. Husseoch jag hjälptes åt att säga till. Bajsar!!
Skott 2 - Precis samma igen, sade jag, men nu ska det gå riktigt till. Så skedde också. Korrekt utfört.
 Skott 3- Byter till ägget, som går längre bort  (100m?) i samma riktning. Var medveten om att han skulle söka i första området till att börja med. När han släpper i intensitet något i ringandet, så blåser jag stopp! (detta skall inte ske igen, men en gång är ingen gång, sägs det ju). Han lyssnar och får UT- tecknet. Han vänder bakåt, men inte alls rakt efter tio meter, börjar han ringa iallafall).Nåväl, jag hjälpte honom över en gräns i vegetationen, typ ett dike. Han finner, griper, vänder om in, i något lägre fart. Han är lite sliten då.
Medan Mixo vilar hittar jag och husse på att en dubbel kanske vore värt ett försök.
Skott 4/5  - först skjutna skall vara lättare och ha referenspunkt (badkaret för hästvattningen-blev bra). Vänder 140 grader och skjuter längre med ägget. Markerar, skickar. Mixo missbedömer hoppet, och gör en REJÄL vurpa. Han låg still några sekunder "han har brutit nåt, fast kanske inte, han är ju tyst" tänkte jag. Ingen av oss säger nåt, utan vi väntar. Han reser sig upp, och fortsätter framåt till rätt område. Där står han som fryst i 7-8 sekunder (han kan ju vara något omtumlad, sade husse, så klokt). DÅ kopplar han på näsan, ringar lite lätt och finner, griper, väljer ett annat ställe att hoppa över på vägen tillbaka.
Vi vänder upp mot badkarsreferensen, då passerar ett stycke dotter i hög fart. Vi väntar till denna störning susat ur synfältet. Mixo tittar på mig, frågande, vänder blicken framåt och får tillåtelse. Han spikar nummer två!!!

MEN är han duktig eller är han duktig???!!

Då slutar vi först- fast sen kom vi på att vi måste lösa upp ev kvarstående men med det speciella stället på stängslet, eftersom han valde bort det på tillbaka vägen. Först ett ut och ett in hopp, helt vanligt.
Sedan ett sista med skott och dummie. Det gick utan problem, över stängsel och allt. Så det verkar som om det hela gick över för honom.

Nu rann tårarna. Ser du att detta är nåt helt annat än de andra vi har haft?,  frågar jag snyftande husse. Jo, han ser det också.
Sedan ringde jag till mina vänner som alltid stöttat mig, ställt upp, och tränat på mina villkor i vått och torrt; Marie & Ylva.
Det enda smolket är ju att jag redan på fredag kväll har ödslat upp vår helgranson av apportering. Dosen är en gång i veckan, resterande lydnad.
Platsliggning med hakan i backen är nåt vi skall försöka klicka in i veckan. Han är inte dum Svartberg. Vi får se hur det går. Och att finslipa det fria följet, koefficienten där är ju 4!

Ja nu är det dags för årets förkylning. I skolvärlden blir man rätt immun under läsåret, men så här i början av terminen brukar jag åka dit. Så även detta år.
Mixo verkar förvånad. Varför ligger hon bara??? Men samtidigt är han ett gott sällskap. Han följer mig mellan soffab och sängen.

Hursomhelst.
I tisdags var hela familjen upp till Stig och Marie. Stig jubilerar på Lördag, och med anledning av denna tilldragelse skall han, Janne och några herrar ifrån Östersund åka till Norge och fiska i havet, i oktober.

När vi kom fram till dem törs jag göra nåt med Mixo som jag inte vågat mig på, på egen hand tidigare. Jag släpper ut Mixo ur bilen, med sedvanlig ordning och balans. Därefter får han frikommando, och jag går efter Vira och Amber, så att de får leka. Ja VIra är ju inte det minsta intresserad. Men Amber är det, iallafall till en början.
Mixo tycker nog för det första att hon slutar på TOK för tidigt med lekandet. Att man kan bli nöjd, är väl inget han hitintills har råkat ut för. För det andra så kan man blanda upp leken med frierier, men då har MATTE åsikter (om någon kunde förklara varför hon ska lägga sig i precis ALLT??)

Det roliga för mig är att jag hade full kontroll på Mixen, även i leken. Jag kunde bryta och kalla in, när jag ville. Förr har vi varit två förare. Marie har först ordnat upp sina tikar (inga problem), sedan har jag ropat på Mixo. I tisdags, behövdae jag ingen support. Det gick bra själv, och Mixo kom först!
Nästan som en helt vanlig hund....

Elfte september! Detta ödestigra datum.
Intressant är att jag tycker att WT center katastrofen bara hände härom året, medan mina elever, som är tolv år... Har bara ett svagt minne av det, de har ju levt halva livet efter denna katastrof. Däremot minns de Anna Lindh, väl.

På måndagar är klockan ofta efter 18,00 innan jag (eller vi, beroende på om husse kommer hem)är hemma.BLÄ! Som tur är har jag en underbar mor, som erbjuder sig att vara hemma med barnen, efter skolan,sköter middagen och lite allmän markservice. Underbart! Vill verkligen kunna ge igen detta till nästa generation, om mina barn behöver mig på samma sätt.

Nå
Mixo då?

Snabbträning.
Dirigering över hinder.
Lite olika trix och hopp. Jämarns vilken spänst och höjd han börjar få till.
Mamma stod uppe vid huset och var rent förvånad över vad "busen" kan. Hon jämför väl med den gamle trotjänaren Kola (Kakis Koala Nalle), som var lugnet själv. Pålitlig, javisst! Men inte var varken höjd eller spänst nåt av hans kännetecken.

Dagens bästa Startposition ca 25 från hindret. "blind"skick, rakt fram. Ingen föregående retning i typ av motivation ellernåt. Alltså ren och skär lydnad.
Rakt fram!
Slött travande rakt fram.
Kalla in, vill ha snabba starter.
Rakt fram!
Ökad fart
Bra!
ÖÖVER
Du menar nu?Tittar frågande på mig...
UT!
Tittar mot hindret och vänder upp.
BRAAA, över!
Fortsätter över och rakt fram
TUT, stopp, 15 m på andra sidan hindret
Vad nu då?? Tittar på mig
Klick!
Tutut
Aha, tillbaka igen
ÖÖver
Hoppahögthoppalätt
Fullfart in

BRAVO killen, beröm i mängd.

"Men vad han kan, Lotten. Han är ju jätteduktig."
Ja- på en del saker, är han faktiskt det.
Hoppas att pusselbitarna går att forma till ett tydligt motiv på pusslet inom överskådlig tid bara.
Aja, vi har iallafall störtkul under resans gång. För DET har verkligen ändrats. Nu är det kul att träna, det handlar inte enbart om träning för att lösa upp problem längre. Det handlar omträningen för att nå framåt.
Detta att han tittar på mig och väntar på direktiv är ju också behagligare än att han hittar på egna överslagsrallyn, för att komma loss ur det han inte förstår. Jag börjar tro att han börjar ana att det finns en positiv vinst med att fråga mig och att vara mig till lags. Det funkar inte alltid, men betydligt oftare.

Man får ju heller inte glömma att detta är i många stycken en ung hund, som fortfarande tycker att jaga svansen i hundratjugo knyck är en riktig höjdare. Jag menar- mera mogna individer har ju insett att svansen sitter där för alltid.

Pappa Castor tog etta i ökl i helgen. Vilken vovve och vilken husse! Man kan inte annat än imponeras!

På kvällen skulle vi ut en omgång till och träna dirigeringar, utan apportering.

Släpper för rastning och Mixo vädrar västlig vind, drar mot grannens ägor. Jag protesterar, men det var nåt annat som stod före i kön, hos grannen.
Han rotar med näsan, svansen viftar högt - nåt är det.
Sedan kommer han med full fart, tutut.
DÅ ser jag att han har nåt i munnen - en liten böj- men levererar in sitt fynd. Ett älgben! Men då var han duktig!!! Jag tar emot och kopplar, låter han ha benet medan jag ordnar med lite muggar och grejar.
Tanke: Jag snor inte dina fynd, när du kommer så fint när jag ropar. Jag höll benet en stund, efter leverans, men gav det i retur. Tänker:förtroende
Fattar inte att jag själv har kallat in Mixo från 75 m håll, med ett eget funnet ben. Fantastiskt!!
Lägger in benet i hundgården-nåt att se fram emot till imorgon.
Och kör ett pass med. Stopp-fram-ut över-hit-vänster/över, höger/över.
Nu skall vi köra lydnad/dirigering/passivitet i veckan, så kanske vi kan apportera till helgen igen. Ev ska jag ta fram lite vilt, tror det kan vara klokt att känna lite på sådant i ordnade former i denna ålder. Men formerna skall vara mycket under helgardering!

Fick husse att gå med oss ut... :-)))

Han är extra bra att ha när jag vill spänna bågen lite.

Tygdummie + apportkastare + öppen yta

30 m studs, studs, landa.

Jag låter Mixo vänta, vid min sida.
Han sitter alltid helt okopplad (fast med lina - numer 1,40 lång). Men stadgan är inget problem.
Jag väntar med att skicka , för att den akuta jaktlusten skall dämpas en smula, låta det lägga sig innan skicket.
Visk "apport". Som en explosion drar han iväg. Husse skrattar - "det är allt en j-la fart!"
Ringar, finner plockar upp, vänder om rakt och Lägger sig ned 12 m framför och utmanar.....
NEJ! tutut, han kommer in!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Inte mycket att orda om, vi laddar nytt, med det spolformade ägget, som går betydligt längre.
Sköt i samma riktning, skickar.
Men.... såklart söker Mixo i samma område, som vid förra.
DÅ kallar jag in, får påminna, men han kommer! Vilket eg är det primära för oss, det andra finns ju som där ändå, så det oroar jag mig inte för.
Dumt upplägg, det är klart att han söker på samma ställe.
Vänta-säger husse, han får den snart i näsan. Nej, då är det inte så precist i markeringen som jag vill att det ska vara.
Kallar alltså in i detta ringande sökande, och lyckas med även detta!
Jag springer ut och hämtar apporten, medan Mixo ser på.
Därefter skjuter husse i en annan riktning.
Allt går jättebra, tills 12 m gränsen (som jag var beredd på)
Hepp, hepp, tutut.
Då kom han av sig, och lade sig inte, hittade inte på nåt, utan kom in och lämnade hos mig, med denna svepande svans!
Duktig!

Vår fårfarmare, som har betesrätten på våra ägor, kom med en Megastor traktor, med nåt klippaggregat där bak till.
Hade synpumkter på mina fårstängsel i kors och tvärs över lägdan. Han har för avsikt att slå, plöja och så. Helst utan trassel av stängsel i apparaturen.
Helt underbart att vi får behålla våra öppna landskap och han är nöjd med att ha bete. Ett sk vinn-vinn system.
Nåväl, jag tänkte att detta är väl en liten störning för Mixo, att traktorn och gubben rör sig på ägorna samtidigt som vi, så jag tog med mig Mixo, lös, ut. Han håller sig till mig till han får sitt fri kommando: då måste både gubbe och apparaturen , som stod stilla, undersökas noggrannt.

Chans till träning, när jag ser att Mixo är dold av traktorn och gubben, ivrigt nosandes, kallar jag tutut. Väntar 10 sek. DÅ kommer han i full kareta till mig.

IGEN fast han har annat för sig, som är intensivt och intressant. BRAVO!

Ny bok Damernas Detektivbyrå

Hann inte träna i dagsljuset. Hunden börjar vara piggare, så lite kunde vi väl pyssla med.
Det var längesedan vi använde chucken och tennisbollar...

Tog med mig två bollar, och gick ut, rustad med ficklampa.

Kort enkelmarkering, inom lampans räckvidd - direkt upptag & in, lämnar i hand, ståendes framför.
Fotgående 10 m
Enkelmarkering, så långt jag kan kasta med chucken, skickar, ser bara svanstippen och ögonen på Mixo när han markerar och söker. Fast inte i riktigt rätt område, kallar in. OCH han kommer, fast han arbetar....
Jippi! Vi når framåt!
Skickar om igen, denna gång går han till rätt område, finner och kommer in, lämnar lika fint, med lågt svepande svans.
Fotgående 50 m
Dubbelmarkering.
Första kastet till vä, 25 m, andra till hö, 50 m.
Skickar åt hö, inga problem, vänder upp lite mot vä och skickar. Lika strålande.

I mörkret, i lampans sken, är det lätt att följa hans blick, hur han beter sig vid upptaget. Han kan däremot inte se mitt kroppsspråk, vilket jag tror kan vara bra ibland. I denna afton , var upptagen i farten, direkt vänd om och in i galopp!

Älskade Mixo - du kan SÅ mycket, vad jag VILL att det skall hålla hela vägen en dag.

I går fick jag nys om en medicin som hjälper tarmarna på traven, när magen krånglar. Receptfritt på apoteket, fast inte i Hammarstrand förstås. Så snälla Anna, Trixas matte, hämtade i Östersund åt oss.
Idag är Mixo sig mera lik :))

Jag häpnade när jag öppnade asken med Canicur, och fick syn på de gigantiska tuggtabletterna. "Jo, tjena", tänkte jag, dessa kommer han aldrig att äta. Men där bedrog jag mig. Han tyx tycka att det är smaskiga kex, som man gärna gör små konster för att få.

Magen verkar ha balanserat sig. Han visar tecken på hunger! När hände det sist? Vet inte ...Händer ju i princip aldrig, med denne jycke. Han riktigt NJÖT vid kvällsrastningen, när han fick sträcka ut över vidderna. Jag kan inte annat än gapskratta åt dåren. Tänk vad han älskar detta. Och nu när det går att kontrollera, så kan han ju FÅ det som belöning också, när han är SÅ duktig och bryter när jag säger till.
Då har vi ju inget problem, helt enkelt, så då kan han ju få njuta.

Veterinär Lutman skall skriva ut medikamenter mot skabb också.

Noteringar i övrigt: Jag tror könsmognaden håller på att ge sig (eller beror det enbart på att han varit totalt utmattad av sjukdom? ;)). LÄppstiftet, på magen av hunden, behöver inte vädras precis hela tiden nuförtiden, det räcker med då och då. Han tyx mera vara på samma planet som jag är på. Vilket kan vara praktiskt när vi skall arbeta tillsammans *L*.

Gjorde några bollmarkeringar, med chucken, i afton. 1 kort, 1 lång 60 m, 1 blind dirigering, 40 m, 1 kort markering ÖVER hinder, samt en längre. Allt gick faktiskt helt galant. Enda misstaget av mig var att jag ropade ÖVER för tidigt på vägen tillbaka över stängslet, vid första tillfället, det fick honom att ta sats vid fel tillfälle, och "rev" hindret.
Upptäckte att vi tappat linan under rastningen, men det gick bra ändå!

Sedan fick vi ge oss, han har ju precis piggnat till. Fast det var det nog mest jag som tyckte, Mixo ville nog mera. Men...måtta i allt...

nya datorn
Internetuppkopplingen
Mixos mage
Mixo kliar
Mixo flaxar m öronen och skakar på huvudet.

Så just nu ligger vi lågt, och känner oss LÅGA